Rätt att ge rejäla aktieutdelningar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-17

Johnny Munkhammar (M): Ägarna tar risker och investerar – klart de ska ha betalt

Med jämna mellanrum, särskilt i avtalsrörelse, återkommer IF Metalls medlemstidning Dagens Arbete med jämförelser mellan löner för toppchefer och medarbetare. Media rapporterar stort, som om det vore nytt varje gång.

Ett tema är att en handfull toppchefer har fått större löneökningar än medarbetarna perioden 2006-2008; 18,8 mot 7,8 procent. Men vad 104 personer fick före finanskrisen spelar förstås ingen roll för landets ekonomi. Vad tre miljoner personer får framöver är däremot helt avgörande.

I veckan kritiserade Frankrikes finansminister Christine Lagarde Tyskland för att de har hållit måttliga löneökningar, vilket har stärkt Tysklands konkurrenskraft dramatiskt. Tidskriften The Economist skriver nu att vi får vänja oss vid ett väldigt starkt Tyskland framöver.

Ska Sverige följa Tysklands eller Frankrikes väg? Konkurrenskraft och nya jobb eller för höga kostnader och gnäll över att grannarna lyckas bättre?

Sedan har förvisso en handfull toppdirektörer fått det bättre. Men det har också vanligt folk.

Svenska reallöner har faktiskt aldrig ökat så mycket som de senaste åren. I kombination med regeringens omfattande skattesänkningar för vanliga inkomster har vi aldrig förr varit i närheten av dagens disponibla inkomster.

Nu tar vi oss ur finanskrisen. Företagens intäkter ökar igen – och då måste man välja hur mycket som ska gå till löneökningar för dem som har jobb och hur mycket som ska gå till att anställa de arbetslösa.

Vi ska kunna se fram emot ökade disponibla inkomster också kommande år. Men då måste svenska företag kunna konkurrera med tyska. Och vi måste undvika den skattechock för varenda svensk som utlovas av den rödgröna oppositionen ifall de vinner höstens val.

Det andra temat från Dagens Arbete är att företagens utdelningar till ägarna uppgår till stora belopp – åter att jämföra med medarbetarnas löneökningar. Men också i kristider behöver företagen kapital för att utvecklas, vilket ägarna har bidragit med. Utan ersättning för detta gör ägarna andra investeringar.

Sedan har vi faktiskt fler aktieägare än LO-medlemmar i Sverige. Det betyder att det är många som får del av utdelningarna. Till de riktigt stora ägarna hör pensionsfonderna, för vilka alla har anledning att önska en god utveckling. Alla vill väl ha en rimlig pension?

I den globala ekonomin söker företagen låga kostnader för produktion. Det gör så att vi konsumenter får ständigt billigare varor, vilket har samma effekt som som löneökningar. Samtidigt kan företagens ägare räkna med goda intäkter och utdelningar.

Den som mot den bakgrunden engageras av att vanligt folk ska få det bättre – vilket jag gör – borde dra en enkel slutsats: Underlätta för fler att bli delägare i företag. Självklart bör det bli lättare att själv äga och driva företag, men också att äga aktier i de stora företagen.

Sänker vi skatterna på ägande blir det mer attraktivt att göra sådana investeringar. Då lär än fler kunna ta del av företagens utdelningar. Har man olika intäktskällor blir man inte heller lika beroende av hur just lönen utvecklas.

Ett sätt att ge alla chansen att komma igång som investerare kunde vara det ekonomen Dick Kling föreslog, att man delar ut de statliga företagen till folket. Vi sägs ju ändå äga dem, varför kan vi då inte få de cirka 50 000 kronor vårt delägande i dessa företag motsvarar? En bra början.

Facket sprider missförstånd i syfte att skapa motsättningar. Så bidrar man inte till att Sverige kommer starkare ur recessionen.

Johnny Munkhammar

Företagare, författare, riksdagskandidat (M)