Så utrotar Turkiet kurdernas språk

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-02-28 | Publicerad 2012-02-21

Fredrik Malm: Vi bråkar om särskrivningar medan kurderna vägras rätten till ett eget språk

Idag, den 21 februari, är Internationella Modersmålsdagen. FN-organet Unesco instiftade denna dag år 1999 för att öka medvetenheten om språklig mångfald i världen. Medan vi i Sverige gärna klagar på särskrivningar och diskuterar huruvida pennan eller läsplattan är bästa verktyget för att främja skrivande så finns det länder i världen där människor kan dras inför rätta för att de använder sitt modersmål.

Sådan är situationen för kurderna i Turkiet. I snart ett sekel har kurderna i Turkiet förvägrats den mest grundläggande rättigheten av dem alla – rätten att fritt använda sitt modersmål. Det är obegripligt att omvärlden är så tyst om detta kulturella och språkliga utrotningsförsök.

Låt oss ta ett konkret exempel. Borgmästaren i staden Diyarbakir heter Osman Baydemir. Han är kurd. För några år sedan pågick – håll i er nu – 129 rättsprocesser mot Baydemir. En av dem handlade om användandet av bokstaven W. Denna bokstav finns i det kurdiska alfabetet men inte i det turkiska alfabetet.

För ca tio år sedan fick kurderna i Turkiet för första gången rätten att fira sitt nyår Newroz, som infaller i slutet av mars. Osman Baydemir arrangerade då nyårsfirande i Diyarbakir. I inbjudan skrev han: ”Newroza We Piroz Be”, vilket betyder ”Gott Nytt År” på kurdiska. För detta drogs Baydemir inför domstol. Turkiska staten anser nämligen inte att högtiden Newroz är en kurdisk högtid, utan påstår att det är en turkisk högtid. På så sätt har man lyckats blidka EU genom att tillåta kurderna att fira sin historiska högtid, utan att för den sakens skull erkänna att högtiden är kurdisk.

Följden av denna turkiska paranoida chauvinism är att Newroz måste stavas Nevroz, alltså med enkel-V. Som ovan nämnts finns ju inte bokstaven W i det turkiska alfabetet, varför ett användande av W indirekt innebär ett erkännande av det kurdiska språket. Och att erkänna detta språk – som talas av uppemot 30 miljoner människor – är ännu idag år 2012 fullständigt otänkbart för republiken Turkiet.Osman Baydemir är inte den ende kurd som har ställts inför rätta för att ha använt bokstaven W. Han är däremot den ende jag känner till som har friats. Det kan han tacka alla diplomatiska påtryckningar för.

Men, invänder vän av Ankara, det finns ju faktiskt en statlig kurdisk TV-kanal i Turkiet. Det är sant. Innehållet har senaste åren kantrat till islamisk propaganda, politik utifrån kurdiskt perspektiv är obefintligt på den kanalen. Sanningen är att fortfarande får kurdiska barn inte undervisas på kurdiska eller ha utbildning i kurdiska, förutom om det rör sig om privata lektioner. Det saknas ett officiellt erkännande för det kurdiska språket i Turkiets konstitution.

En annan incident är snudd på lika absurd som förbudet mot att använda bokstaven W. Efter Kuwaitkriget 1991 gjorde kurderna i Irak uppror mot Saddam Hussein. Men upproret slogs ned och hundratusentals kurder försökte fly till Turkiet. När de kom fram till gränsen vid Deshte Tak släppte turkiska helikoptrar flygblad över flyktingarna. Där stod det: ”Varning! Om du försöker ta dig in i Turkiet utsätter du dig för risken att bli skjuten. Försök inte att ta dig över gränsen.” Denna text stod på fyra olika språk, som benämndes i tur och ordning ”turkiska”, ”arabiska”, ”persiska” och ”lokal dialekt”. Gissa en gång vilket språk som benämndes ”lokal dialekt”.

Det kan inte vara lätt att leva i ett land där statsmakten inte är beredd att använda ordet ”kurdiska” ens på ett dödshot. Glöm inte det idag på Internationella Modersmålsdagen.

Fredrik Malm