Vårt land förändras – det ska vi fira i dag

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2012-06-19 | Publicerad 2012-06-05

Debattören: Vi lever i migrationens tid – det gör Sverige vackrare

Svenskar har väl aldrig brytt sig särskilt mycket om sin nationaldag. Förvisso har Sverige många inofficiella nationaldagar, som värderas högre än den inskrivna i kalendern. Midsommarafton, till exempel. Eller julafton. Eller en kräftskiva, fettisdagen eller vilken lördagskväll som helst för den delen. 

I ärlighetens namn, svenskar är inte särskilt patriotiska. De flesta blir mer högtidligt berörda av klirret från systemetpåsen än av nationalsången.

Jag har alltid beundrat svenskarnas uppriktiga ointresse för nationaldagen. Det tyder på en trygg identitet, som inte behöver pumpas upp med nationalistisk anabola. Men jag har ändå känslan av att kalenderns blindtarm har fått en större symbolisk betydelse på sistone.

Det går inte att gömma undan den i skolavslutningstumultet, eller fira på svenskt manér – tystlåtet och privat (alternativt: högljutt och berusat). Får den inte tillräcklig uppmärksamhet kan det betraktas som en eftergift till de känsliga invandrarna.

Så vad ska vi göra med den här dagen, som vi inte vet hur man firar?

Varför inte använda den för att visa upp hur Sverige ser ut på riktigt? Varför inte låta nationaldagen bli ett kulturellt smörgåsbord, där alla bidrar med sina traditioner och kulturella säregenheter till svenskheten? 

Ärligt talat, Sverige ser mer ut som en graffiti-målning än som en Carl Larsson-tavla. Den moderna invandringen, i alla dess former, är ju det mest spännande som någonsin hänt den svenska kulturen.

Jag tänker på invandringen som en liten skönhetsoperation. Näsan görs lite större och får en krökning, som en regnbåge. Ögonbrynen görs bredare och buskiga. Läpparna fylls, pigmenthalten höjs en aning. Ögonen växer till stora, mörka mandlar.

I mina ögon blir Sverige vackrare och vackrare av migrationen. Mitt estetiska ideal är ett Sverige som vi alla kan spegla och känna igen oss i, inte bara de som är manetfärgade och har en dammtuss på huvudet.

Jag vet att inte alla blir upphetsade av samma ideal. Men oavsett vad vi tycker, så är förändringen framförallt oundviklig och oåterkallelig. Tiden håller i skalpellen.

Vi lever i migrationens tidsålder. Påtvingad eller självvald, är vi människor i rörelse. Vi bosätter oss långt från vår hembygd och vi är tvungna att vänja oss vid långväga grannar. Oavsett om vi har myror i arslet, döden i hälarna eller fjärilar i magen – vi rör på oss, vi beblandar oss. 

Själv bor jag sen 17 år tillbaka i Argentina och åker fram och tillbaka till Sverige. Jag varken vet eller bryr mig vad som är fram och vad som är tillbaka längre. Jag är det sociologen Ulrich Beck kallar för en topopolygam, någon som är gift med flera platser samtidigt. Jag är både och, och varken eller. 

Nationsgränserna luckras upp, identiteter skapas utifrån andra premisser än vår nationella tillhörighet.

De som inte inser och accepterar det lever i motvind. De kommer att vara historiens förlorare. De högerkrafter som runt om Europa försöker stoppa processen är dömda att misslyckas. Utmaningen vi står inför är inte att hindra eller möjliggöra människors rörelse och sammanblandning, utan att försvåra eller underlätta den.

Ingredienserna är redan blandade i den puttrande grytan. Buljongtärningen är kastad.

Martin Ezpeleta