Mördare straffas för att de förtjänar det

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-25

Juristen Mårten Schultz: Vi måste släppa dogmen om straffet som instrument för påverkan

I dag har Örebro tingrätt, som för några år sedan fått uppdraget att vara den domstol som behandlar frågan om tidsbestämning av livstidsstraff, beslutat att Tommy Zethraeus inte skall få ett tidsbegränsat straff. Zethraeus hör till en liten skara personer som dömts för mord vars fortsatta öden noggrant följs av allmänheten och media. Stureplansmassakern är ett av få dåd, tillsammans med Malexander-morden, Lasermannen och massakern i Falun, som format den moderna svenska kriminalhistorien. Det är händelser som många känner särskilt för och har åsikter om.

Mord är brottskatalogens värsta brott. Mord är dock, dessvärre, inte helt ovanligt i Sverige. 131 personer dömdes för mord under 2009. Av dessa är det få som fortsätter att intressera journalister och mediekonsumenter när den juridiska processen gått i mål, när den skyldiga personen dömts och det rättsliga efterspelet lagt sig. Men vissa mord, särskilt brutala mord eller mord som begås samtidigt som andra allvarliga brott, fortsätter att debatteras även efteråt.

Ur ett rättsligt perspektiv måste bedömningarna av enskilda fall hållas frikopplade från det mediala intresset, från de känslor som brottet kan ge upphov till. Det finns flera anledningar till det. Den primära förklaringen är förstås att juridiken bedömer fallen genom att först utreda vad som hänt och därefter utreda vilka rättsliga konsekvenser det som hänt bör leda till. I en sådan bedömning finns det i allmänhet inget utrymme för hur omgivningen betraktar brottet. Men det finns också en annan förklaring, som inte lika ofta förs fram. Varje mord är en tragedi. Konsekvenserna av ett mord är lika fruktansvärda för en efterlevande till ett bortglömt mord som för den som är efterlevande vid ett uppmärksammat mord. Stureplansmassakern var och är en tragedi för brottets offer och deras efterlevande. Och det samma gäller för andra mord.

En omorientering har gjorts när det gäller synen på straffet för mord. När någon i dag döms för mord är utgångspunkten för bedömningen att livstids fängelse enbart skall utdömas för de värsta fallen, medan mord som inte kvalificerar sig på detta sätt medför tio års fängelse. Är det en lämplig omorientering? Många har en uppfattning. Men förvånansvärt många kan inte motivera varför de har en viss uppfattning.

Svaret på frågan hänger samman med synen på vad man har straff till och hur straffets omfattning – i praktiken, vid de allvarligaste brotten, fängelsestraffets längd – bör graderas. Det här är en principiell och närmast filosofisk fråga. Men det är en principiell fråga som förtjänar att tas upp litet oftare, när diskussionen om straff i olika situationer aktualiseras. I debatten efter många uppmärksammade brott så framförs åsikten att straffet är för lågt. Någon anses straffet för högt. Men oavsett uppfattning så kan ett straff bara vara för hårt eller milt i förhållande till en uppfattning om vad man ska ha straffet till.

Den svenska debatten kring straff präglas av dogmer. Den viktigaste dogmen är att straff ska dömas ut utifrån en bedömning av vilka konsekvenser straffet får, eller antas få. Synen på straff är alltså instrumentell: Straffet betraktas som ett instrument för att uppnå något syfte. Det finns skilda synsätt på vilket syfte som straffet ska knytas till: Antingen så knyts det till tanken på hur den enskilda brottslingen kan vårdas till att bli en bättre, mer laglydig, människa i framtiden eller så knyts det till tanken att straff kan avskräcka andra potentiella brottslingar från att begå brott i framtiden.

Det centrala är att straff legitimeras utifrån ett antagande om att det ger konsekvenser som anses positiva. Omvänt så är ett straff som inte leder till dessa konsekvenser inte legitimt, det vill säga ett straff som inte rehabiliterar den dömda personen, eller som inte motverkar att brott begås, är inte legitimt. På samma sätt brukar man förklara de straff som vi i dag har. Vi bestraffar mördare för att mördarna därmed kan vårdas till bättring, eller för att förhindra fler mord i framtiden.

Denna instrumentella syn på straff är ohållbar. Det är legitimt att bestraffa brottslingar – till exempel en mördare – även om hon inte har något vårdbehov (kanske för att det inte finns någon risk att mördaren kommer att återfalla) och även om det inte finns någon anledning att anta att ett straff påverkar framtida potentiella mördare.

Straff kan inte bara utvärderas utifrån vilka effekter det får på samhället eller den enskilda brottslingen, utan att det istället skall sättas i relation till det moraliskt klandervärda beteende som ger upphov till straffet. Straff får man för att man förtjänar det. Ett juridiskt straff kan aldrig användas som ett medel för att åstadkomma något positivt för brottslingen eller samhället: Straffet bör utgå på basis av den kriminella handlingen i sig själv. Hur allvarligt straffet ska vara beror med denna syn på gärningen, på brottet. En sådan här syn på straff leder alltså till att straffet ska vara proportionerligt. Ett proportionerligt straff är ett straff som relaterar till brottets värde. Ju värre brott, desto strängare straff. Så ser ju också straffmätningen i praktiken ut, i alla fall i allmänhet. En sådan straffmätning är svår att förklara utifrån dogmer om straffets vårdande eller rehabiliterande syften.

Med risk för att låta okänslig, närmast omänsklig, finns det anledning för de av oss som inte är personligt drabbade att försöka att hålla de principiella grunderna i åtanke även vid de hemskaste brott. (Är man personligt drabbad ägnar man sig inte åt principiella funderingar utan åt att hantera sina känslor, men i den rättsliga diskussionen försöker man – på goda grunder – att distansera sig från sådana känslor.) Det allvarligaste brott som man kan begå är att mörda någon. Det förtjänar de strängaste straff som en rättsordning tillhandahåller. Men även mord kan ha olika straffvärde. Vissa mord är värre än andra.

Vissa mördare kan vi ha förståelse för, till exempel om mördaren tidigare blivit utsatt för upprepade övergrepp av det som senare blev mordoffret. Vissa mördare framstår som trasiga och sorgliga. Vissa mördare framstår som ondskan själv. Vissa mördare framstår som monster.

Skillnaderna förtjänar att återspeglas även i straffmätningen. Livstidsstraffet framstår som alltför trubbigt. Dessutom är det oförutsebart, eftersom livstidsdömda kan få nåd vilket gör att ett livstids fängelsestraff inte alls behöver bli livstidsfängelse.

Även vid de värsta brott bör straffet relateras till brottets allvar. En annan fråga är om den svenska straffskalan då inte räcker till. Kanske bör ett mord kunna bestraffas med betydligt längre fängelsestraff? Det tycks mig rimligt. Det centrala är att den dogmatiska synen på att straffet kan förstås eller rättfärdigas utifrån effekterna på samhället eller brottslingen bör omvärderas. Straff får man för att man förtjänar det. Denna grundtanke – liksom dess etikett – har länge varit alltför frånvarande i den svenska debatten. Den bortglömda etiketten signalerar vad det är som vi därmed förlorat. Det ord som vi använder för att beskriva inställningen att straffet utgår som en sanktion på en gärning som förtjänar att straffas kallas för retributiv rättvisa. Rättvisa.

Ett ord vi använder alldeles för sällan i juridiska sammanhang.

Mårten Schultz