Psykologer och läkare: Tidigare betyg skapar stress
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2013-02-21 | Publicerad 2013-02-18
Moderaternas utspel om betyg i årskurs 3 är kontraproduktivt
”Tidigare tyckte jag mycket om att rita, men nu blir jag så nervös när jag ska göra något, för tänk om det inte blir bra, man hinner inte börja om. Handen blir alldeles darrig.”
”Jag klarade inte tre kartor på en timme på orienteringen så nu ryker mitt A i idrott”.
Röster från barn och unga i skolan. De har uppfattat den aktuella skolpolitikens kärnbudskap. Vikten av bedömning och betyg. Men hur bedömningarna ska göras är oklart och skapar förvirring och stress hos såväl lärare som elever.
Vi som möter barnens reaktioner gör vårt bästa för att uppmuntra, avdramatisera och stötta. Vi vet av erfarenhet och från forskning att barn som upprepat upplever misslyckanden riskerar att bygga in dessa negativa erfarenheter i sin självbild. Den positiva självbilden som ska bidra till högre prestationer riskerar i stället att gå förlorad i den skola som nu håller på att formas.
Visst behövs en förändring av den svenska skolan. Då är det lätt att ta till ensidiga, mätbara metoder. Men vi måste orka och klara av att se på barns lärande och utveckling som den komplexa process det är och söka lösningar som kanske inte är snabba eller enkla.
Ändå är det mer av just kortsiktiga metoder som föreslås i Moderaternas senaste skolutspel. Betyg från årkurs 3, fler nationella prov och tidigarelagd skolstart. Hårdare tag är helt enkelt den melodi som Moderaterna tror ska motverka svensk skolas nederlag i internationella jämförelser. Vi vill starkt ifrågasätta detta.
Barns växande och utforskande – såväl kroppsligt som intellektuellt – stimuleras av trygga och säkra relationer till vuxna och andra barn. Det frekventa bedömandet, betygs- och provsituationen invaderar mer och mer av relationen mellan lärare och elev till priset av förtroende och dialog. Kontakten mellan elever och lärare präglas på ett sätt som är hierarkiskt, odemokratiskt och otidsenligt. Frukterna av detta skördar samhället de närmast kommande decennierna.
Utveckling hos barn är inte spikrak utan sker ofta stegvis och tar ibland oväntade riktningar. Vår erfarenhet är att de flesta lärare vet vilka barn som har svårigheter på olika plan. Problemet är inte att identifiera dessa barn utan snarare de bristande möjligheterna att stödja dessa barn i skolmiljön.
Metoden för att fördjupat utreda och bedöma barns svårigheter, som vid frågeställningar om exempelvis dyslexi eller samspelssvårigheter, stavas således inte kontroll utan resurser. Dessa utredningar görs dock främst inom skolhälsovård och barnhälsovård/barnpsykiatri, där köerna är mycket långa i dag.
Att tillrättalägga skolmiljön så att även barn med svårigheter kommer till sin fulla potential sker inte med mer kontroll utan med mer tid för lärare att ägna sig åt att planera och genomföra undervisning.
Att lasta på ytterligare bedömnings- och provuppgifter på lärarna stjäl dessutom än mer tid som kunde användas till gagn för barns lärande.
Barnens röster om hur de upplever sin arbetsmiljö måste uppmärksammas och tas på allvar. Som vuxna behöver vi göra oss till barnens språkrör. Den nuvarande skolpolitikens fokus på bedömning och betyg behöver problematiseras. Barn är stadda i utveckling och den uppväxtmiljö som de till största delen vistas i är skolan. Där ska de våga göra misstag. Där ska de våga fråga. Där ska de få hjälp att hitta sitt sätt att lära och utvecklas.
Linda Sundberg, psykolog
Helena Stenmark, psykolog
Stephan Stenmark, läkare
Jenny Norlander, psykolog
Erik Anderson, psykolog
Ann Lindqvist Åstot, läkare
Anna Höglund, psykolog