Nobelpriset är sexistiskt
Vi skäms!
Sverige är i dag värdland för en sexistisk manifestation.
Det är vad Nobelpriset har utvecklats till. Värst är litteraturpriset.
Det skriver i dag en rad tunga kvinnliga forskare, professorer och författare som
Ebba Witt Brattström, Agnetha Stark, Maria-Pia Boëthius och Birgitta Holm på Aftonbladet Debatt.
Hur är denna diskriminering möjlig år 2002?
Så var det dags igen för Sverige att göra bort sig inför hela världen. I dag delas Nobelpriset som vanligt ut till en rad män. Från Pingvinberget inget nytt, kan man säga. Hur är det möjligt, år 2002?
Internationellt knorras det numera över de svenska Nobelkommittéernas vetenskapligt traditionella och könsbundna urvalsprinciper. Mera sällan höjs några kritiska röster inom landet, Nobelfirandet är snudd på en nationell högtid. Men hur många tror egentligen att det i dag inte finns några framgångsrika kvinnliga forskare? I fysik fick en kvinna senast priset 1963 (och då bara en fjärdedels pris), i kemi 1964, i medicin 1983. I ekonomi har ingen kvinna befunnits värdig. Om man räknar in freds- och litteraturpriset med sina åtta respektive nio kvinnliga pristagare är det summa summarum tjugoåtta kvinnor vars insatser för mänskligheten har belönats. Annorlunda uttryckt: knappt tre procent av alla Nobelpristagare är kvinnor.
Beror detta på att kvinnorna tillhör det intellektuellt underlägsna könet? Östrogenhalten påverkar hjärnan? Livmodern och äggstockarna uthålligheten i laboratorier och skrivkammare? Eller handlar det om det gamla vanliga missförhållandet att det är en förkrossande majoritet av män med alltför snäva referensramar som fattar besluten?
Kanske till och med frestas att ge till manliga kolleger som sen kan bjuda dem på smuliga internationella konferenser, vad man kallar ”male bonding”?
I så fall, välj in fler kvinnor i kommittéerna snarast! Men framförallt, sätt omedelbart igång med att självkritiskt granska logiken bakom denna slentrianmässiga könskvotering – till mäns förmån. Den tycks oss pinsamt oprofessionell.
Lättast att ifrågasätta är naturligtvis litteraturpriset. Alla vet att 1900-talet bjöd på nästan lika många stora kvinnliga, som manliga författare. Men var är Virginia Woolf, Karen Blixen, Colette, Edith Wharton, Katherine Mansfield, Gertrude Stein, Ingeborg Bachmann, Else Lasker-Schüler, Edith Sitwell, Simone de Beauvoir, Anna Achmatova, Elsa Morante, Marguerite Yourcenar, Marguerite Duras, Clarice Lispector, Astrid Lindgren, Christa Wolf, Vizna Belzevica, Nawal El Saadawi eller Doris Lessing? Inte på listan för Nobelpristagare i alla fall.
Nu kan invändas att det är författarskap som lever sitt eget liv i det kollektiva mänskliga minne som litteraturen är, Nobelpriset förutan. Icke förty är deras frånvaro i Nobelprissammanhang för kvinnor en ständig påminnelse om att vi, liksom de, anses tillhöra det ”andra könet”, för att tala med Simone de Beauvoir. Hennes analys av hur kvinnors mänskliga erfarenheter rankas som en särskild, piffig liten underavdelning till det manligt mänskliga kan med fördel tillämpas på Svenska Akademiens urvalskriterier för litteraturpristagare. Varför skulle annars nittio män men bara nio kvinnor ha belönats under de senaste 101 åren för att ha hållit högsta litterär kvalitet om inte (rätt) kön hade varit en avgörande faktor?
För Beauvoir var den mest sexistiska handlingen att neka kvinnor tillgång till det allmänmänskliga registret. Det innebär att förneka att också kvinnor kan representera mänskligheten, även (eller i synnerhet?) då de skriver ur ett kvinnligt perspektiv om exempelvis sexualitet. Män som skriver ur ett manligt perspektiv om sexualitet (och det gäller många Nobelpristagare ...) hamnar inte i någon underavdelning, nej, de uttrycker då något existentiellt allmängiltigt som alla förutsätts känna igen sig i!
Vi är tacksamma för de författare som har tagit sig igenom Nobelpriskommitténs nålsöga: Selma Lagerlöf, Sigrid Undset, Grazia Deledda, Pearl Buck, Gabriella Mistral, Nelly Sachs, Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wislawa Szymborska. De har alla skrivit som kvinnor, därmed som människor. Men vi vill se fler av deras sort under åren som kommer. Det är vår tro att världen behöver litterära tolkningar av såväl män som kvinnor, liksom vi menar att toppforskningen inom fysik, kemi och medicin idag är i skriande behov av att erkänna forskande kvinnors betydelsefulla insatser.
I dag skäms vi över att det jämställda Sverige är värdland för den sexistiska manifestation som Nobelpriset utvecklats till. Men nästa år vill vi glädjas tillsammans med resten av världen. Och kanske är vi orättvist kritiska. Om alla Nobelpristagare i år ”av en händelse” är män, kan vi ju nästa år ha enbart kvinnliga pristagare, också det ”av en händelse”. Det ser vi fram emot.
Artikelförfattare: