Var är den nyanserade debatten?
Plötsligt har vi fått en abortdebatt igen. Inte om själva sakfrågan, utan om varför inte EU mer resolut kör över demokratin i Polen och tvingar på dem en abortlag de inte vill ha.
Det som skrämmer mig är att det tycks fullkomligt tabubelagt att ens andas att frågan faktiskt rymmer ett moraliskt dilemma. Å ena sidan känns det fel att tänka sig att kvinnor ska tvingas genomgå en oönskad graviditet på grund av något enstaka misstag - eller ännu värre efter ett övergrepp - eller att utvägen ska vara illegal abort hos någon kvacksalvare.
Men samtidigt känns det stötande att ett mänskligt foster inte ens ska ha samma skydd som ett fågelägg.
Med ökande möjligheter till fosterdiagnostik ställs vi också inför nya och svåra etiska spörsmål. Och det är frågor som borde vara möjliga att diskutera. Det är trist när varje ansats till debatt stämplas som kvinnofientlig och alla kritiker avfärdas som konservativa gubbar, helst med kopplingar till Vatikanen eller Livets ord.
Låt oss en gång för alla erkänna att aborter handlar om omtanke om de vuxna och inte om barnen. Det behöver inte vara något fel med det. Nog vore det att begära det närmast orimliga att kräva att en kvinna ska gå igenom en hel graviditet bara för att sedan adoptera bort barnet.
Att däremot betrakta fostret som en del av kvinnans kropp är möjligen politiskt men knappast biologiskt korrekt. När spermien möter ägget inträffar i befruktningen något otroligt spännande. Vi har fått början till ett nytt liv. Biologiskt är ett embryo eller foster en egen individ. Men när är det en individ med rättigheter enligt våra sociala och etiska normer?
Sanningen är väl att ingen av oss säkert kan säga när ett foster blir en individ med egna känslor.
Kanske kan vi hitta vägledning i de värderingar som styr ett annat område - miljöpolitiken. Inom miljöpolitiken är det numera allmänt accepterat att följa försiktighetsprincipen. Det innebär att osäkerhet om följderna kan vara tillräckligt för att avstå från en exploatering. En annan princip är att naturen har ett eget skyddsvärde. En aldrig så ful och giftig spindelart har rätt att finnas till även om den saknar betydelse för människan. En tredje regel säger att bevisbördan för att en exploatering är oskadlig åvilar den som vill göra ingreppet, inte den som representerar det värde som hotas. Hur många aborter skulle kunna genomföras om man följer dessa principer?
Det kan tyckas som en kränkning att olyckliga polskor tvingas resa utomlands för något som i andra länder betraktas som en rättighet. Men måste man åtminstone inte försöka förstå att det för många människor i Polen är lika kränkande att vad de betraktar som oskyldiga individer ska dödas för att de är oönskade?
Polen har fram till alldeles nyligen varit undertryckt av en annan union som tvingade på folket en abortpolitik som majoriteten inte ville ha. Vilken kulturimperialism vore det inte om EU skulle göra samma sak?
Är det möjligt att erkänna att det inte finns något givet svar i komplicerade frågor om liv och död? Är det möjligt med dialog om aborter?
Ola Nilsson
f d journalist, student i miljörätt