”Jag var i Mirjas och Pernillas situation under 90-talskrisen”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-17
I dag sitter Josefin Brink (V) i arbetsmarknadsutskottet
DEBATT Vems fel är det att Mirja och Pernilla i Eskilstuna är arbetslösa? Och vem kan i så fall göra något år det? Den som har ett enkelt svar på de frågorna gör det för lätt för sig. Men utan tvekan bär den sittande borgerliga regeringen ett stort ansvar för att så många saknar ett arbete idag.
För det saknas verkligen inte arbetsuppgifter i Sverige. Klimathotet kräver att vi bygger om vårt samhälle; vi behöver nya energikällor, fler och bättre järnvägslinjer och ny teknik som tär mindre på jordens resurser. Bostadsområden behöver rustas upp och nya lägenheter behöver byggas – inte minst för att unga ska kunna flytta hemifrån. Dessutom behöver allt fler äldre omsorg och stöd, förskolan behöver byggas ut och kvaliteten i skolan och sjukvården öka.
Istället för att Mirja och Pernilla sitter hemma och tittar på novemberregnet genom fönstret så skulle deras och tusentals andra arbetslösas lust och energi kunna användas för att utföra de här arbetsuppgifterna. Men för det krävs att någon tar ansvar för att omvandla dem till arbetstillfällen. Till det borde samhällets resurser användas nu i krisen istället för till stora skattesänkningar till dem som redan har ett jobb och arbetslöshetsunderstöd till dem som inte får något.
Vänsterpartiets politik för fler jobb handlar om just detta: att investera i jobb som verkligen behövs; i vård och omsorg, i skolan, i byggbranschen och i de företag som ska ta fram och producera framtidens teknik, fordon och energi. Och ja, det kostar att göra de här investeringarna, men vinsterna är mångfalt större. Att färre går arbetslösa och att viktiga, ja nödvändiga, arbetsuppgifter blir utförda är alltid bättre än att lämna människor utanför som nu sker. Det har nämligen också ett pris.
I juni i år presenterade Ungdomsstyrelsen sin årliga rapport Ung idag 2009 som redovisar ungas levnadsvillkor. Rapporten konstaterar för det första att Sverige är på väg att förlora sin position som det land där unga mår bäst. Ungdomsstyrelsens generaldirektör kallar utvecklingen ”ett historiskt trendbrott inom folkhälsoområdet”. Rapportförfattarna menar att det finns en klar koppling mellan försämrad psykisk hälsa och arbetslöshet. Reportaget om Mirja och Pernilla ger en konkret bild av vad det är som håller på att ske med allt fler unga.
Ansvaret för det vilar tungt på regeringen som inte bara prioriterar skattesänkningar framför satsningar på jobb, utan som dessutom har skurit ned på de utbildningar som behövs som allra bäst just nu; Jämfört med våren 2006 har det totala antalet platser i arbetsmarknadsutbildning skurits ner med över 65 procent. Antalet komvux- och yrkeshögskoleplatser har inte utökats för att ge alla som behöver det en chans att utbilda sig under krisen. Också det kommer att riskera att bli dyra besparingar.
De närmaste tio åren kommer ett rekordstort antal äldre gå i pension, och då måste det finnas unga som kan ta över deras jobb. Det enda vettiga är att redan nu erbjuda de utbildningar och inskolningsplatser som behövs för att klara den generationsväxlingen. Återigen; det saknas inte arbetsuppgifter, vad som behövs är en politik som tar ansvar för att de blir gjorda. En politik som ser arbetslösheten som ett samhällsproblem som ska lösas med gemensamma ansträngningar.
Jag var själv i Mirjas och Pernillas situation under 1990-talskrisen. Sökte jobb efter jobb utan resultat. Kände mig misslyckad och tappade tron på både mig själv och samhället. Och jag var långt ifrån ensam. Många utredningar och utvärderingar har konstaterat att politikerna gjorde alldeles för lite den gången för att förhindra massarbetslöshet och utslagning. Och att det har kostat mycket både mänskligt och ekonomiskt. Det är skamligt att samma misstag begås igen.
Josefin Brink