Därför kan inte vården hjälpa dig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-28
Allmänläkare: Det satsas för mycket på specialister och för lite på vanlig vård
Alliansen införde vårdvalet med argumentet att skapa konkurrens och valmöjligheter.
Sanningen är att man dessutom kunde dölja bristen på utbildade allmänläkare – de som ska bära upp en stor del av den viktiga, vanliga vården.
Samtidigt har organspecialiteterna vuxit ohejdat och ogenomtänkt i allt mer centraliserade jättekolosser till sjukhus.
Vårdvalets trolleritrick var att det i ett nafs inte längre var viktigt med kvalitet och kontinuitet i primärvården.
Nu premieras tillgänglighet, men inte till en allmänläkare trogen sina patienter, utan till en läkare vem som helst. Det kan vara en veckoknäckande narkosläkare eller en nyutexaminerad läkare utan någon specialistkompetens alls.
Man har skapat en kravlös tillgänglighetens Lidl-sjukvård. En McDonaldisering av patientmötet. Vilsna patienter shoppar runt för diagnoser och behandling, när man otvetydigt vet att patienterna helst önskar en läkare som kan erbjuda kontinuitet och tillit.
Där patienterna först får träffa en allmänläkare har befolkningen lägre dödlighet, lägre sjuklighet, kostnaderna för vården är lägre och tillgängligheten god.
Jag kan inte förstå att man på högre ort inte begriper att behovet av vanlig vård är mycket större än behovet av ovanlig vård. Båda delarna behövs – men grundförutsättningen för ovanlig vård är att det finns en välfungerande vanlig vård. Det är som att bygga ett slott med tinnar och torn, men glömma att gjuta ett bra fundament.
Vid allt färre men större sjukhus får läkarna en alltmer specifik kunskap – en subspecialisering – och allt mindre av allmän, basal kunskap i medicin. Följden är att så fort dessa organspecialister hamnar utanför sina allt smalare kompetensområde måste de hänvisa patienten till den haltande primärvården.
Man anar att storsjukhusens läkare, som kan så mycket om så litet att de till slut vet allting om ingenting, till och med själva bekymrar sig över detta faktum. Och ingen vet vem som vet vad.
Det mesta av det som sker i vården av människor baseras på samtal. Men det för patienten optimala samarbetet finns inte – avstånden mellan sjukhusens och vårdcentralernas läkare är för stora. Följden blir oroliga och förvirrade patienter, som inte sällan söker sig primärvårdens läkare för hjälp. Tyvärr erbjuds oftast bara en inhoppad stafettläkare med kortlivat ansvar för patienten. Kanske en organspecialist som gör bättre nytta någon annanstans.
Sjukhusen har varken organisation, kunskap eller resurser att hantera alla vårdsökande. Därför behövs en rad förändringar:
Vården behöver fler allmänläkare. Skapa en nationell plan som fördelar läkare efter den vård som anses medicinskt rimlig.
Utbildningen till specialist i allmänmedicin bör ske i primärvården för bästa generella utbildning. För oss räcker det med att auskultera, det vill säga studera praktiserande läkare på sjukusen. Vi behöver känna till, men inte nödvändigtvis kunna utföra de ingrepp och åtgärder som görs där.
Inför en grundläggande och återkommande obligatorisk certifiering för att arbeta som läkare i primärvården.
Så kan vården bli bättre för fler.
Bertil Hagström