Svensk beredskap kan inte bygga på preppers

Forskare: Politikerna måste förstå att vi behöver kollektiva åtgärder

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2024-08-20 06.30

helskärm

DEBATT. Försvarsmakten presenterade nyligen en ny undersökning om svenskarnas försvarsvilja. Budskapet är att viljan att försvara landet är hög, men att få vet vad som krävs.

Det är en rimlig slutsats som stämmer väl överens med den forskning vi vid Centrum för Civilsamhällesforskning bedriver på området. Vi har utifrån våra mer omfattande studier presenterat mycket liknande tankar tidigare.

Vi ser hur de allra flesta människor är engagerade och vill bidra både i händelse av kris och krig, men att de långtifrån alltid tycker sig vara tillräckligt förberedda.

Försvarsmakten gör dock samma misstag som präglar stora delar av samtalet kring civilberedskap i dag: man lyckas inte göra skillnad mellan det individuella och det kollektiva ansvaret.

Att inkludera befolkningen i en stark och kollektiv beredskap är en långsiktig och omfattande pedagogisk uppgift. Det räcker inte med att några gånger om året påminna om att varje individ behöver ha en egen krislåda och vara mentalt förberedd.

Det kalla krigets svenska civila beredskap, som många i dag blickar tillbaka på med nostalgisk längtan, präglades av tydliga kollektiva ambitioner.

Socialdemokratin stod på topp och samhällsproblem möttes återkommande med lösningar som inkluderade hela (eller åtminstone stora delar av) befolkningen. Folkligt förankrade beredskapssystem och information till allmänheten ackompanjerades av tydliga fysiska beredskapssatsningar.

Mycket enkelt uttryckt: behövdes det gummistövlar i krig så lagrade staten gummistövlar i fred.

Sedan dess har på gott och ont mer individualistiska vindar blåst över Sverige. Marknadsorienterade idéer som New public management och Just in time har präglat också den svenska beredskapen. De offentliga beredskapssatsningarna är otydliga och den mer sentida ”Om kriget eller krisen kommer” från 2018 förknippas nog av många framför allt med inköpslistor för den personliga krislådan snarare än med kollektivt handlande (i ordets alla bemärkelser).

Numera är uppmaningen till befolkningen – återigen mycket förenklat – att eftersom stövlar behövs i krig så bör man köpa sig ett par i fred.

En journalist på en av Finlands största dagstidningar ringde för att tag sen till mig med den huvudsakliga frågan: varför är svenskarna så fokuserade på toapappersrullar när de diskuterar civil beredskap?

Spänningsförhållandet mellan den individuella och den kollektiva beredskapen illustreras kanske allra bäst av den USA-influerade, apokalypsosande preppingen och den traditionella, inte fullt lika äventyrliga hemberedskapen.

I den samtida beredskapsdiskussionen har dessa företeelser i stor utsträckning hanterats som överlappande – det har inte gjorts så stor skillnad på preppingens ”bug out bag” och hemberedskapens krislåda – men det finns avgörande skillnader.

Där preppingen syftar till att individer ska kunna överleva i resterna efter en föreställd apokalyps så är hemberedskapen en nyckel till att samhället som kollektiv ska kunna bemästra – och förhoppningsvis tillsammans häva – en svår kris.

Där den garvade preppern håller sina förråd gömda för andra i rädsla för att i en eländig framtid bli rånad på sina resurser, så är idén med den egna krislådan att avlasta de kollektiva samhällsfunktionerna och – vilket inte heller diskuteras särskilt ofta – att bistå de personer i samhället som är de mest utsatta: vanligtvis små barn, äldre och sjuka.

Svenska politiker behöver ta frågan om kollektiv beredskap på allvar. Folkviljan finns redan, men hela befolkningen behöver inkluderas.

Spridda individer med halvhemliga överlevnadsryggsäckar kommer aldrig att kunna hantera vare sig kris eller krig.

Magnus Karlsson, professor vid Centrum för civilsamhällesvetenskap, Marie Cederschiöld högskola

Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.