Fel att ge männen högre pappa-lön
Inga-Lisa Sangregorio skriver på debatt
Det svikna vallöftet att höja taket i föräldraförsäkringen har skapat stor debatt på sista tiden.
Ett argument för att taket måste höjas är att det skulle få fler män att stanna hemma med sina barn.
Ursäkta, men hur har det plötsligt kunnat bli ”feministiskt” att hävda att män måste få mer betalt än kvinnor för samma arbete? undrar Inga-Lisa Sangregorio, tidigare aktiv i det feministiska nätverket Grupp 8. Hon anser att debatten om föräldraförsäkringen har hamnat snett.
Låt oss anta att barnbidraget var mer än fem gånger högre för barn till föräldrar med goda inkomster än för dem som ännu inte lyckats så bra i livet. Låt oss också anta att regeringen lovat höja bidraget för de redan gynnade barnen med en summa som var nästan dubbelt så stor som hela bidraget för de barn som fick minst. Låt oss slutligen anta att landets ekonomi försämrats och att regeringen kommit fram till att det mest angelägna inte var att ge ännu högre bidrag till dem som behövde dem minst. Skulle en enig press ha iscensatt en kampanj om hur hårt de stackars rika barnen drabbats? Skulle man ha fotograferat dem framför 7000-kronors leksaker som de nu, snyft, kanske inte hade råd att köpa? Och skulle man ha lyckats framställa det som att höjningen för dem som redan fick mest låg i de andra barnens intresse? Kanske. Ingenting förvånar mig längre när det gäller nivån på det offentliga samtalet. Scenariot ovan har nämligen redan inträffat, med den skillnaden att det inte handlar om barnbidraget utan om föräldrabidraget, ursäkta ”försäkringen”.
Flera argument har anförts som motiv för att höja taket i föräldraförsäkringen. Det första är närmast bibliskt: till den som har skall varda givet. Eftersom en grupp lyckosamma personer de senaste åren fått stora lönehöjningar måste de få motsvarande höjningar även när de är föräldralediga. Den som är van vid en hög lön kan nämligen omöjligt klara sig ett par månader på en inkomst som andra måste leva på hela livet. Detta sägs vara ett utslag av vår ”generella” välfärdspolitik. Till saken hör att det rör sig om samma grupper som vunnit mest på skatteomläggningen och maxtaxan. Winner takes all.
Det andra är ett förvrängt rättviseargument. Eftersom de här personerna hunnit skaffa sig hög lön betalar de högre sociala avgifter och bör få valuta för pengarna. Man bortser från att den som får barn tidigt i livet kommer att hinna arbeta och betala skatt i många år. Kruxet är att hon gör det i fel ordning och straffas för det. Föräldraförsäkringen är faktiskt bättre anpassad till mäns än till kvinnors biologi.
Det tredje argumentet är ett hot: om vi inte ger mer till vinnarna kommer de att skaffa privata försäkringar eller flytta till något bättre land. Visa oss då det land som betalar en förälder, man eller kvinna, 25 000 i månaden i fjorton månader för att ta hand om sitt eget barn. Och visa mig det försäkringsbolag som är villigt att försäkra någon mot en planerad, lycklig tilldragelse! Möjligen kunde kvinnor över 50 komma i fråga, men med reproduktionsteknologins framsteg blir inte ens de säkra kort.
Återstår det konstigaste argumentet, nämligen att en höjning skulle gynna kvinnorna. Inte för att så många kvinnor i fertil ålder nått upp till taket utan för att man på det sättet kan förmå fler pappor att vara föräldralediga. S-kvinnornas Ingrid Segelström klagar över att ”reformer för kvinnor” alltid åsidosätts först och hävdar att eftersom partiet nu är feministiskt borde den ”kvinnofälla” som taket utgör tas bort.
b>Ursäkta, men så länge jag minns har ett av kvinnorörelsens viktigaste krav varit lika lön för lika arbete. Hur har det plötsligt kunnat bli ”feministiskt” att hävda att män måste få mer betalt än kvinnor för samma arbete?
Man skulle önska att någon kunde hjälpa de bittra ”missgynnade” papporna att få lite perspektiv på sin egen situation, att inte bara snålt räkna på hur mycket de ”förlorar” utan inse hur oerhört gynnade de är. Redan utan en höjning får de med höga inkomster bortåt fyratusen mer i månaden för förmånen att ta hand om sitt eget barn än vad en barnskötare får för att ta hand om andras barn. Är det verkligen rimligt att ge dem tiotusen mer?
Felet med regeringens svek – och visst handlar det om ett sviket vallöfte – är att de inte har kurage nog att säga att det var fel tänkt från början.
Hur skulle då en feminist värd namnet handla? Hon skulle definitivt inte försöka köpa männens välvilja genom att lova dem ännu mer pengar.
Vad sägs om att alla kvinnor förklarar att de i fortsättningen vägrar att låta sig befruktas av män som tjänar mer än de själva?
Inga-Lisa Sangregorio
frilansjournalist, i många år aktiv i Grupp 8, skrev boken "Nio kvinnor nio liv", om och av en lokalgrupp i Grupp 8.
Senare med i Stödstrumporna, krönikör i TCO-tidningen och i Arbetaren.