Har Guds ord status i Svenska kyrkan?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-04-23

Slutreplik: Frågan är vad som skiljer kyrkan från vilket samhällsengagemang som helst

På min text om Svenska kyrkans motsägelser har prästen Kent Wisti valt att svara. Han tillskriver mig sådant som jag aldrig uttryckt och tycks mena att jag skulle ha ett problem med mångfald eller, som han uttrycker det, ”spretighet”.

Å ena sidan tycks han mena att mina bevis på motsägelser som Svenska kyrkan uttrycker på sin hemsida skulle vara betydelselösa eller ”konstruerade”, å andra sidan hävdar han att ”Kyrkan vinner på att vara spretig”. 

Antingen ser Kent Wisti inte skillnad mellan motsägelser och mångfald - mångfald kräver nämligen inte motsägelser - eller så menar han att just motsägelser skulle vara Svenska kyrkans stora tillgång.

Svenska kyrkan skriver på sin hemsida att ”Kyrkan finns för människans och världens skull. Inte för att göra människor mer religiösa utan för att väcka ansvar och ge kraft för individen att leva i världen tillsammans med andra.”

Om kyrkans uppgift inte är att göra ”människor mer religiösa” blir naturligtvis frågan vad som skiljer kyrkan från vilken annan social verksamhet eller vilket annat samhällsengagemang som helst och hur missionsbefallningen bör tolkas idag.

Inom religionforskningen är det inte en främmande tanke att religion alltid blir resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle. Men samtidigt finns det en kärna i varje religion som bör bevaras om inte syftet är att upprätta en ny religion. Förändring är således inte något problem utan snarare än nödvändighet. Icke desto mindre kan gränsen vara hårfin, mellan instiftandet av en ny religion och justeringar eller utveckling av den kärna som religionen vilar på. Var den gränsen går är omöjligt att veta.

Att som kyrka inte anse sig manad till att göra människor mer religiösa kan upplevas som ett avståndstagande från missionsbefallningen som är en av kristendomens kärnor.

Om det sedan bör uppfattas som ett uttryck för en förtjänstfull ”spretighet” blir ju följdfrågan: vad ska känneteckna Svenska kyrkan om religiositet, oavsett vad det innebär, är underordnad annan verksamhet?

Om RFSL:s hbt-certifiering, som jag nämnde i min text, krävs för att Svenska kyrkans människosyn ska legitimeras, vad får då det Svenska kyrkan rimligtvis upplever som Guds ord och evangelierna för betydelse eller status?

Problemet är dock inte så mycket Kent Wistis svar som hur den kommande ärkebiskopen Antje Jackelén kan tänkas se på problemet.

För om den framtida ledaren för Sveriges största medlemsorganisation delar Kent Wistis uppfattning får det naturligtvis konsekvenser för Svenska kyrkans framtid som inte nödvändigtvis motsvarar medlemmarnas förhoppningar.

Eli Göndör

fil.dr i religionshistoria