Kyrkan vinner på att vara spretig

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-04-21

Kent Wisti: Svenska kyrkan har alltid präglats av mångfald

Mitt i påsken, mellan korset och den tomma graven skriver Eli Göndör en debattartikel om trossamfundet Svenska kyrkan. Han pekar på vad han anser vara motsägelser i samfundet både genom så gott som veckofärska exempel och med ett drygt halvsekellångt perspektiv. Någonstans däremellan hittar vi kyrkans skiljande från staten.

Eli Göndör efterlyser en tydlighet av Svenska kyrkan som organisation.

Skottvinkeln är väldigt lik den vi kunde se i debatt om Svenska kyrkan för ett halvårsedan i den så kallade dunbolsterdebatten och dessförinnan den debatt som stod kring före detta ärkebiskopen KG Hammar. Nyckelordet är åter igen tydlighet.

Vill kyrkan vinna själar genom få dem att bekänna den kristna tron eller är hennes ambition att vara en röst och samhällsaktör?

Fåtalet ser någon motsättning mellan dessa ambitioner. Göndör konstruerar en motsättning genom att visa på två olika flikar på en hemsida. För många av oss förutsätter däremot dessa ambitioner varandra.

Kristenheten, och för den delen Svenska kyrkan, har aldrig varit entydig. Bredvid den berättelse och de värderingar som makten har formulerat har ständigt löpt parallella strömmar med mängder av röster.

I början av förra seklet definierade Einar Billing den religiöst motiverade folkyrkotanken. I korthet betyder den att Guds nåd distribueras genom kyrkan till de som finns inom det geografiska området Sverige. Från strand till strand oavsett individens egen trosiver eller gudslängtan. Tanken på folkkyrkan föds i ett samhälle med enhetskultur och politiseras för att bli en funkisdel i ett socialdemokratiskt folkhem.

Inte heller då var Svenska kyrkan tydlig. Även när hon då var som mest en del i ett politiskt samhällsbygge levde hon genom olika traditioner och syn på vad kyrkan är.

Idag är samhället mångkulturellt och räknenissarna sitter med bouppteckningen av folkhemmet.

På det sättet måste folkyrkotanken omdefinieras och läsas ur nya kontexter men något vägval är det inte frågan om. Spänningen i syn på organisation kan vi spåra ända tillbaka till stridigheter mellan urförsamlingen i Jerusalem och Paulus missionsarbete.

Det vi kallar den dubbla ansvarslinjen innebär ett delat ansvar där vigda i ämbetet ansvarar för tros- och lärofrågor och de politiskt tillsatta har att ansvara för Svenska kyrkan som organisation. Det har varit ett gott och ömsesidigt berikande samarbete där friktionen alstrat energi. Att säga att det nu är tid att ompröva hur det praktiskt skall fortlöpa är föga kontroversiellt.

Svenska kyrkan som organisation och samfund är i sig själv ett vägskäl. Hon bär spår av både platt folkrörerelsedemokrati, fyrkantig statsutövning och samtidigt med rötterna och en levande tradition av nomader.

Svenska kyrkan är i sin organisation sektens raka motsats. Det är vi stolta över. Och det är just i det motsägelsefulla som Svenska kyrkan har sin identitet och storhet.

Om 100 år finns inte Svenska kyrkan längre. Inte som vi känner henne idag och gissningsvis inte heller till namnet. Det beror inte på att Stockholm stift gjorde ett uselt krisarbete efter taberaset som Gödö nämnde.

Det beror inte heller på att stift och församlingar blir HBTQ-certifierad av RFSL, lika lite som det beror på att Sverige skulle vara ett av världens mest sekulariserade länder.

I Svenska kyrkans gener finns beredskap till rörelse och omprövning. Den tydlighet som Gödör efterlyser är dess motsats och hans önskan handlar ytterst om att själv ha något att definiera sig mot.

Det är som det skall vara med en kyrka och med vetekorn. De dör för att kunna födas i en förvandlad form. Ett mönster vi känner igen från påskens berättelse. Oavsett kyrkors organisation är det en berättelse som tydligt kommer att berättas i spretiga kyrkor ständigt på väg.

Kent Wisti