Också de namnlösa förtjänar begravning
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-07-15
H B Hammar vädjar till regeringen: Mänskliga kvarlevor i svenska magasin måste hanteras värdigt
Dessa dagar är för många präglade av vad som hände i Srebrenica för tjugo år sedan. Det är något som berör inte bara människor med familjemässig koppling till de mördade. I de vidaste kretsar känner vi avsky, förtvivlan och sorg över de åttatusen som brutalt och vidrigt bragtes om livet. Visst var det ett folkmord, vad än somliga tycker om ordvalet.
En gripande berättelse om Admir Buljubasic, som reste till bosniska Tuzla och fick ta emot kvarlevorna efter sin far, samlade i en plastpåse, har påverkat mig starkt. Jag är säkert inte ensam om den reaktionen. Experterna avrådde honom från att se de spillror som varit hans far, men han framhärdade i sin önskan. Svenska Dagbladet har med stor känsla förmedlat berättelsen. Nu har kvarlevorna begravts. Det är självklart en stor sak för familjen. Men också för Sverige som nation är det en viktig händelse. Det handlar om solidaritet med våra nya svenskar, här förkroppsligade av Admir Buljubasic och hans familj. Utrikesminister Margot Wallström insåg snabbt vad detta innebar. Hennes närvaro vid begravningen är berömvärd.
När jag skriver dessa rader i minnet av Srebrenica går mina tankar osökt till kvarlevorna efter tiotusentals namnlösa, som förvaras i trälådor och pappkartonger på institutioner av olika slag i vårt eget land. Det handlar om kranier, skelett och andra mänskliga kroppsdelar. Ingen tycks veta vad man ska göra med dem. Karolinska Institutet hyser en enorm samling av dessa kvarlevor.
På sina håll har förfäktats att det ligger ett vetenskapligt intresse av att dessa bevaras för framtiden. En gång skulle dessa kunna kasta ljus, mer ljus över tidigare levnadsförhållanden.
Argumentet tycks mig ihåligt. Bland specialister är meningarna också i hög grad delade. För många är det en orimlighet att dessa skelettdelar bara ska få ligga kvar i sina oestetiska lådor. Det skulle kännas betydligt ärligare att låta dessa kvarlevor få ett sista vilorum, eller flera olika, beroende på var i landet kvarlevorna finns.
Mänskliga kvarlevor handskas man inte med hur som helst. Det är ytterst människovärdet det handlar om. När resterna efter offren för flygkraschen i franska Alperna kunde placeras i kistor och sändas till respektive familjer, så var lättnaden stor hos dessa. I dagarna (17 juli) erinras vi om en annan avskyvärd händelse, nedskjutandet av det malaysiska passagerarplanet på flight MH17 över östra Ukraina. Reaktionerna efter hopsamlandet av människospillror till följd av detta vansinnesbrott var identiska. Vad begravningar av kvarlevor, också av ringa omfattning, kan betyda har inte minst rapporteringen de senaste dagarna vittnat om.
Dessa kvarlevor i svenska magasin är till stor del följder av arkeologiska utgrävningar. Men det handlar också om rester efter människor som på samhällets bekostnad levt i fattigstugor eller på sjukinrättningar. Gemensamt för dessa är att de hörde till samhällets underklass, saknade namn och inte hade någon/några som kunde föra deras talan.
Nu vill jag försöka bli deras talesperson. Jag gjorde ett tappert försök för några år sedan. Då var det ingen som lyssnade. Nu lever vi med händelserna i Srebrenica inför våra ögon. Det innebär att saken möjligen har kommit i ett annat läge. Jag vill i alla fall hoppas.
Att det är förvånansvärt komplicerat att få dessa kvarlevor begravda har jag förstått. I sista hand är det bara regeringen som kan ge sitt tillstånd. Jag tycker att ärendet rimligen i första hand bör hamna på kulturministerns bord.
Jag vädjar därför till Alice Bah Kuhnke. Lyssna, gör något, se till så att det kan bli hederliga begravningar för dessa namnlösa. Det är ändå människovärdet det handlar om. Och Sverige är ju en kulturnation…
H B Hammar
Docent i etik, fd domprost i Skara