Vi kan inte hjälpa transitflyktingarna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-09-30 | Publicerad 2015-09-29
Kommunalråd i Malmö: Staten måste gå in och ta ett tydligare ansvar
DEBATT. Vi står mitt i det som kallats den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget. Kriget i Syrien driver människor från sina hem, från sina försörjningar, och inte sällan från sin släkt och sina vänner. En liten del av alla flyktingarna tar sig till Europa, och ytterligare en del av dessa tar sig till Sverige.
Många av dem tar sina första steg på svensk mark i Malmö.
Att få söka asyl är en mänsklig rättighet. Det är en odiskutabel del i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och det är inget som vi kan tillåta oss att kompromissa med. Hur många som än kommer har var och en rätt att få sin sak prövad. Detta är inte heller något vi kan tillåta oss att kompromissa med. Och vi kan vara stolta över hur väl Sverige klarar av situationen. Trots en stor ökning av antalet asylsökande klarar vårt system av det. Alla asylsökande får mat och en säng. Systemet håller.
Men samtidigt står vi inför ett nytt läge. Många av dem som kommer till Sverige är inte alls intresserade av att söka asyl här. Det kanske strider mot vår självbild som det mest perfekta och bästa lilla landet i världen, men en betydande del av dem som stiger av tågen på Malmö Central vill vidare. De ser sin framtid i Finland eller Norge. Vårt system är inte rustat för dessa så kallade transitflyktingar.
Det är juridiskt tveksamt om kommuner får hjälpa flyktingar som inte söker asyl, om det är tillåtet att hjälpa människor att ta sig till ett annat lands gräns när man vet att de ämnar ta sig över den. Här spelar frivilligorganisationer en stor roll och har friare händer eftersom de inte är någon myndighet. Men det krävs ett nationellt grepp.
Det är inte bara en mänsklig rättighet att söka asyl, det är också en mänsklig rättighet att söka asyl i det land man önskar.
Det är rimligt att vi i Sverige i alla fall inte försvårar för människor att utnyttja sina rättigheter. Det är rimligt att vi gör människors resor och vistelser här drägliga. Men detta kan omöjligt vara enskilda kommuners ansvar. Vi är bra på mycket, men inte på det.
Enligt vistelsebegreppet i socialtjänstlagen ska kommunen ansvara för omsorg för dem som vistas inom kommunens gränser. Men att tillämpa socialtjänstlagen på transitflyktingar i enlighet med vistelsebegreppet är svårt. Dels för att den kräver att den behövande söker hjälp, dels för att det är problematiskt att skilja flyktingar från vanliga resenärer, och dels på grund av att transitflyktingar på grund av Dublinförordningen har goda skäl att anta att en myndighetskontakt i Sverige försvårar deras asylprocesser i andra länder.
Staten har ansvaret för migrationspolitiken, och regeringen måste anpassa statens agerande efter den nya verklighet där Sverige allt mer utvecklas mot att vara ett transitland, ett land som många väljer att bara passera på vägen till sina nya hem. Det krävs nationella insatser för transitflyktingarna. Det krävs samordning av, och framförallt stöd till, frivilligorganisationerna. Och det krävs ett helhetsgrepp så att stat, kommun, och landsting tillsammans med civilsamhället kan arbeta för att tillgodose att alla som vistas i Sverige får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.
Tågstationer kan inte få vara flaskhalsar. De är inte lämpade för att vara övernattningsplatser. Och vintern i Sverige kan vara mycket kall. Det är hög tid för staten att gå in och ta ett tydligare ansvar för situationen, i väntan på att Sverige väljer att avskaffa transportörsansvaret och våra grannländer skrotar tillämpningen av Dublinförordningen.
Nils Karlsson