Avskaffa de religiösa friskolorna
Tv-programmet ”I skolans våld” aktualiserade ett problem som har präglat vardagen för många barn till religiösa föräldrar sedan friskolereformen för några år sedan.
Programmet var strålande på så vis att det visade vad dessa skolor verkligen står för. Evin Rubar lyckades verkligen på ett skickligt och kirurgiskt sätt genomskåda dubbelmoralen och lägga hela skiten på bordet till allmänhetens och etablissemangets beskådan.
Faktamässigt har jag personligen blivit en hel del rikare sedan jag såg ”I skolans våld”. När jag medverkade i programmet hade jag ingen aning om dessa uppenbara lagöverträdelser från islamiska skolor. Jag ryste när jag hörde rektorerna för de olika skolorna i programmet öppet stödja barnmisshandel, könsstympning och kvinnofientliga könsroller.
Det var inte på något sätt oväntat att höra det, eftersom jag lever mitt i smeten och ägnat nästan hela mitt vuxna liv för att åstadkomma grundläggande förändringar mot just dessa synsätt. Men kameran gör saker och ting annorlunda. Allt får en annan dimension; det goda och det onda blir förevigat genom det magiska ögat.
Innan det fanns några islamiska skolor, var jag kritiskt mot de allmänna skolornas sätt att behandla barn med invandrarbakgrund. I mitt yrke som tolk mellan åren 1987–1991 kom jag i kontakt med otaliga föräldrar, både religiösa och icke religiösa (men traditionella), som tog avstånd från den ”svenska lössläpptheten”. De krävde att deras barn inte skulle få vara med på simundervisning, sexualupplysning, musik och idrott; speciellt om flickor och pojkar skulle vara blandade. Under de fem åren var jag inte någon gång med om att någon allmän skola ifrågasatte dessa krav. Alla var så måna om ”det mångkulturella” att de totalt glömde bort barnen i fråga och skolans lagstadgade skyldighet att tillgodose alla barn likvärdig undervisning med lika möjligheter.
Evin Rubars berömvärda program visade att de islamiska skolorna har tagit till vara på just det som är hjärtefrågor för traditionella familjer. Det som de allmänna skolorna i Sverige redan vikt sig för; alltså att behandla barn från religiösa och traditionella familjer annorlunda än sina jämnåriga klasskamrater. Den stora skillnaden mellan allmänna och islamiska skolor är att de senare spikar fast segregationen från det moderna samhället. På de etniskt arabiska, islamiska eller andra religiösa skolorna kommer barnens ”identitet” att vara säkrad till hundra procent! Dessa religiösa skolor garanterar att de stackars försvarslösa barnen inte ska få några ”syndiga” vingar som kan överträda de traditionella gränserna. Barnen får, redan på lågstadienivå, den önskade identiteten som muslimer, kristna, judar, buddister eller vad det nu är.
Religiösa skolor för barn är inte värdigt ett modernt och mänskligt samhälle. Religion har ingenting med barn att göra. Den är och har varit vidskepliga vuxnas verk och bekymmer. Vuxna har all rätt att tillhöra vilken religion eller annan övernaturlig tro de vill. De räknas per definition som individer vilka är kapabla till informationshämtning, analys, bedömning och beslutsfattande. Barn har inte den förmågan, vare sig intellektuellt, fysiskt eller psykiskt. Barn har inte rätt att rösta, de får inte ingå avtal; de får inte bo på egen hand; de får inte gifta sig, de får inte besluta om sitt liv – eftersom de inte är mogna för dessa beslut. De kan inte på egen hand ta ställning för eller emot något religiöst, ideologiskt eller politiskt. De måste få vara barn. Ingen har rätt att beröva dem deras rätt att få leka sig ur sin barndom och växa upp till frisinnade individer. Ett jämställt och mänskligt samhälle skiljer inte på sina medborgares rättigheter; speciellt inte när det gäller sina mest oskyddade och försvarslösa medborgare, barnen. Religiösa skolor för vuxna i all ära, men barn måste skyddas från trångsynta gammalmodigheter! Skolan måste vara en neutral och fri zon som står på barnens sida – oavsett föräldrarnas etniska, religiösa eller kulturella tillhörighet.
Soleyman Ghasemiani Socionom, medverkade i tv-inslaget ”I skolans våld”.