Alla unga och rika är inte dumbommar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2002-04-19
För sju år sedan pekades Svante Tegnér, 27, ut i media som kronprinsessan Victorias pojkvän.
Det har han dementerat, men ryktet följer honom fortfarande.
Nu nämns hans namn fortfarande i debatten om unga rika överklassungdomars nedvärderande människosyn.
Svante Tegnér är trött på att förknippas med dem och skriver i dag på Aftonbladet Debatt att alla inte kan dras över en kam.
Jag hade lovat mig själv att aldrig uttala mig i media igen. Efter att ha blivit felciterad, bortklippt och, i förlängningen, en ganska bespottad person, har jag varit uppgiven och rätt desillusionerad när det kom till journalister och svensk press. När så chansen att ocensurerat få uttrycka sina åsikter i Sveriges största tidning dök upp kunde jag inte låta bli.
Än en gång är debatten om de odrägliga, verklighetsfrånvända och människoföraktande ”bratsen” i gång. Denna gång föranledd av en tvivelaktig TV 3-dokumentär och en debattartikel skriven av en, milt uttryckt, upprörd Mats Gellerfelt.
Men hur verkliga är egentligen sådana här dokumentärer. Storyn är klar, vinkeln bestämd, man behöver bara ett gäng dumbommar som kan tänkas göra bort sig som symboler för den korkade överklassen.
Det som jag reagerar på är att när man visar sådana här dokumentärer så vill man få tittarna att tro att så här är alla kring Stureplan och nu får ni en exklusiv ”behind the scenes”-dokumentär om hur alla dessa ungdomar tycker och tänker.
De ungdomar som framför kränkande värderingar utan självdistans för inte talan för en större folkgrupp utan talar för sig själva, antagligen för att få synas i tv.
99,9 procent av alla i Sverige tar starkt avstånd från dessa värderingar oavsett var de bor eller var de står politiskt.
Jag har själv vid ett flertal tillfällen figurerat i media kring sammanhang som jag i dag inte vill kopplas till. Någonting som jag ofta görs påmind om och ångrar, men något som jag då tyckte var kul i och med att jag fick uppmärksamhet.
Uppmärksamhet från media vill man ha när man gjort något bra eller vill dela med sig av något som ger mervärde, men jag tog chansen att synas oavsett hur jag framställdes eller vad jag hade att säga.
Men vem är intresserad av vad Svante Tegnér egentligen tycker och tänker?
Om jag skulle framställas som en kille med hyfsat sunda värderingar, vanligt jobb och vanliga kompisar skulle inte det mediala intresset vara speciellt stort. Intresset ligger självfallet i att framställa mig och andra överklasssymboler på ett sätt som förskräcker och väcker debatt.
Men jag har också många gånger blivit lovad att få framträda i media för att ge en mer nyanserad bild av mig själv, men har varje gång blivit överkörd av intresset att sälja på en inarbetad story. Först på senare år har jag insett att detta är omöjligt på grund av att intresset ligger i att framställa mig på ett sätt som säljer. Och har därför i de flesta fall på senare tid valt att undvika publicitet.
Att se ner på människor från andra sociala miljöer, sakna självdistans och värdera pengar över allt annat är egenskaper jag, och nästan alla andra svenskar, föraktar. Förstås.
Jag är trött på att dras in i varje debatt som handlar om ung, rik överklass då jag anser att jag inte står för deras tveksamma människosyn.
De flesta som festar hårt under en period i livet lämnar det när de blir äldre. Jag är i dag 27 år, har 200 högskolepoäng men nämns alltid som en partyglad 20-åring.
Och jag upprörs lika mycket som någon annan när jag hör de här ungdomarna kläcka ur sig dumhet på dumhet. Men – och det här är viktigt – de här killarna och tjejerna är bara 20 år gamla. De saknar all medievana, är naiva och med största sannolikhet påhejade av en programledare som säger ”klart det uppfattas som ironi” och ”den här gången ska vi göra något annorlunda”.
20 år innebär förvisso att man är myndig, men knappast att man är förståndig. Framför allt inte överklassungdomar, som lever i en bubbla, en skyddad verkstad, tills de kliver ut i arbetslivet (vissa skyddas av bubblan under hela livet).
Det som förvånar mig är att seriösa journalister ofta hakar på trenden att skapa debatt, utan att kritiskt granska reportagen eller dokumentärerna som ligger bakom. Som den välkände och aktade debattören Mats Gellerfelt. Som ser monarkin hotad på den grunden att det finns överklassungdomar med dåliga värderingar som vill komma närmare kungahuset.
Jag tror till skillnad från Mats Gellerfelt att problemet inte ligger i att dessa ungdomar kommer att styra svenskt näringsliv med en skev människosyn utan att problemet är att det finns många som lever i en bubbla utan någon verklighetsförankring, men jag hoppas att de allra flesta får ett vidare perspektiv när de blir vuxnare och får känna på vardagens problem: vanligt jobb, relationer och allt annat som innebär ansvarstagande och mognad.
Visst ska det debatteras om det finns alarmerande tecken på att svenska överklassungdomars människosyn är förvriden, men jag vill gärna i framtiden hållas utanför. Debatten måste också vara mer nyanserad och på något sätt konstruktiv. Inte bara ett medel för att sensationslystna narcissister ska få lite airtime.
Svante Tegnér (vd Lejonmedia AB)