Jag förstår ilskan i Rosengård
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-20
Det är uppror i Rosengård. Ungdomar anlägger bränder och kastar sten på polisen. Det är inte utan att jag förstår dem. Frustrationen känner inga gränser.
Rosengård har varit ett problem i decennier. Här bor 21 000 invånare och på Malmö kommuns hemsida talas det om ett rikt föreningsliv som skapar gemenskap. Politiker bara snackar. Snackar om hur viktigt det är att bryta segregationen, ordna bra projekt som ungdomar kan lockas till och snackar om demokrati och inflytande.
Projekten måste stå rosengårdarna upp i halsen. Tidsbegränsade lekstugor som sedan visas upp som goda exempel. Då kan ansvariga politiker alltid hänvisa till att det pågår någonting bra trots att problemen är så stora.
Vem talar om invandrarens rättigheter? Om barn vars föräldrar är högt utbildade läkare, forskare, direktörer men som på sin höjd blir anställda som städare. Om skolan som inte klarar sitt uppdrag, om kriminaliteten som tagit fäste. Sist men inte minst 50 olika kulturer på en förhållandevis liten yta. I Norr- och Västerbotten har folk svårt att tåla samerna fast ytorna är så gigantiska.
Svartmåla inte Rosengård fräser någon argt över medias skriverier. Samtidigt som andra konstaterar: Det är inte så illa som det beskrivs, det är mycket värre.