Asylpolitiken är omänsklig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-02
Alsikenunnorna: Nya utlänningslagen gör att kvinnor och barn hamnar i kläm
Vi kallar dem lite skämtsamt för vårdepressionerna och höstdepressionerna. De ringer oss och säger att de känner en klosterkallelse. De vill vända sig bort från den här världen och leva i stillhet.
Mycket sällan tänker de sig klostertillvaron som en livslång konflikt med Migrationsverket.
Alsike kloster är en fristad för flyktingar i nöd. Hit kommer de som inte har någon annanstans att ta vägen – både flyktingar och andra människor som behöver hjälp eller som behöver komma bort från sin hemmasituation. Här bor också unga och gamla volontärer.
Kyrkor och kloster är tänkta att vara Guds rikes ambassader på jorden. Innanför ambassadens väggar gäller det landets lagar och regler – även då dessa råkar krocka med de som gäller i samhället utanför. Därför bor våra vänner hos oss. De har fått asyl i Alsike enligt vårt regelverk, som är mycket enkelt: Vi ser alla Guds barn som medlemmar i vår familj och i varje människa som söker vår hjälp en själ för vilken Kristus givit sitt liv.
Migrationsverkets regelverk är desto snårigare. Många, även politiker, lever nog i tron att den nya utlänningslagen har gjort det bättre för asylsökande och lett till att färre människor faller mellan stolarna. Tyvärr tvingas vi konstatera att det i stället blivit tvärtom.
Med den nya utlänningslagen 2006 togs ”humanitära skäl” bort som grund för uppehållstillstånd. Fram till dess hade Migrationsverket möjlighet att neka asyl på andra grunder men ändå låta en person stanna, eftersom det skulle strida mot humanitetens krav att skicka tillbaka henne till hemlandet. På myndighetsslang kallades det ”slasken”.
Den möjligheten finns inte mer. Nu gäller i stället ”synnerligen ömmande omständigheter”. Det låter ju bra. Men det har visat sig vara ett mycket litet nålsöga.
I stället för en grundsyn på vad humaniteten kräver, har vi fått ett paragrafrytteri utan dess like.
Kvinnorna och barnen är de som framför allt hamnar i kläm. Det är deras utsatthet som inte passar in i migrationslagstiftningens fyrkantiga mallar.
Den som riskerar att bli torterad i sitt hemland kan få uppehållstillstånd enligt Genèvekonventionen. Men våldtäkt räknas inte som tortyr. Nej, inte ens då de sker systematiskt, uträknat, i tusental.
I vårt hus har vi nästan bara våldtagna kvinnor. I många fall har barnen tvingats bevittna övergreppen.
Men i nittionio fall av hundra har deras berättelser inte kommit fram i Migrationsverkets intervjuer. Många litar inte på sitt rättsliga ombud (som märkligt nog tillsätts och betalas av Migrationsverket), och vågar kanske inte heller berätta om sina upplevelser för en främmande, ofta manlig, person.
Först när de kommit till oss och vi undan för undan har vunnit deras förtroende, kommer hela historien fram. Då har traumat oftast också aktualiserats av ett avvisningsbeslut.
Men då uppstår trovärdighetsproblemet: varför berättade du inte allt från början? I det läget ska det mycket till för att Migrationsverket ska tro dig. Och det återstår fyra år innan ditt ärende är preskriberat så att du och dina barn kan börja om asylprocessen från början.
Om en person åtalas för ett brott ska rättsväsendet bevisa hans eller hennes skuld. I asylprocessen är bevisbördan omvänd: det är du som flykting som ska bevisa att du inte ljuger. Ironiskt nog ligger det samtidigt i själva flyktingskapets natur att du har svårt att styrka din identitet och din berättelse. Diktaturer utfärdar sällan pass till politiska motståndare som de vill ha tag i.
Migrationsverket misstänksamhet är mycket långt från regeln om att se alla Guds barn som medlemmar i vår familj.
Men det finns också mycket att glädjas åt.
Alla de familjer som bott hos oss genom åren har till slut beviljats uppehållstillstånd, och det har gått bra för dem här i Sverige.
I höstas fattade den politiska majoriteten här i kommunen ett mycket välkommet beslut: barnen som bor hos oss får numera gå i skolan. Det är bra för dem – och för deras föräldrar som fått en anledning att gå upp ur sängen om morgnarna.
Vi lever här i klostret av gåvor från vänner och den lokala församlingen. Det dagliga arbetet tar mycket tid och kraft – men nu försöker vi lyfta blicken och se framåt. Om femton år hoppas vi ha kunnat bygga ut vår verksamhet till en hel klosterby med ett tiotal systrar och med plats både för att ta emot hjälpbehövande och annan verksamhet som kurser och retreater. Alsike kloster ska vara en plats där människor kan få arbeta och vara tillsammans, och möta varandra och Gud.
Kanske vill du hjälpa oss. Lugn, du behöver varken gå i kloster eller gömma flyktingar. Men tänk en stund på regeln: Att se alla Guds barn som medlemmar i din familj och i varje människa som söker din hjälp en själ för vilken Kristus givit sitt liv.
Det är en bra början.
Helgeandssystrarna i Alsike
Berättat för Irene Beertema