Det är tabu att känna sig misslyckad
Staffan Jansson, Bengt Starrin och Ulla-Britt Eriksson har forskat om utbrändhet i flera år
Omorganisationerna på stora svenska företag har gjorts utan den minsta kunskap om människors behov av trygghet och sammanhang.
Många är redan så brända att de på inga villkor kan gå tillbaka till sin gamla arbetsplats.
Staffan Jansson, Bengt Starrin och Ulla-Britt Eriksson har forskat om utbrändhet i flera år.
Under valrörelsen var långtidssjukskrivningarna en het och central fråga. En viktig anledning till detta var att antalet långtidssjukskrivna män och kvinnor i Sverige hade mer än fördubblats sedan 1997. Beräkningar visar att samhällets kostnader för ohälsan är omkring 120 miljarder om året och till detta bör man också lägga det mänskliga lidandet.
Ingen sitter med färdiga lösningar på detta gigantiska problem, men vi vet att de diagnoser som ökat kraftigast är psykiska problem och värk – diagnosgrupper, som i betydande grad är indikatorer på olust och otrygghet med arbetsmiljö och andra levnadsförhållanden.
Vi har i Värmland sedan flera år studerat utvecklingen av långtidssjukskrivningarna. I det sammanhanget har vi bland annat djupintervjuat 32 personer som sjukskrivits för så kallad utbrändhet. Det är deras berättelser om vad som händer på arbetsplatser där tillvaron till slut blev så påfrestande att det ledde till kollaps och en lång tids sjukskrivning, som ligger till grund för boken ”Utbränd och emotionellt utmärglad – en närstudie om arbetsliv och sjukskrivning”
Berättelserna är
fyllda med kränkning, förnedring, förödmjukelse och i flera fall till och med mobbning.
(Studentlitteratur). Många skilda förhållanden har betydelse när det gäller orsakerna till denna psykiska kollaps. För somliga spelar närmiljön en viss roll i deras berättelser, men det helt dominerande är deras arbetsförhållanden.
I våra försök att tolka de skeden som föregår själva sjukskrivningen har vi anlagt en emotionssociologisk tolkningsram. Enligt den kan förloppet förstås som en emotionell utmärglingsprocess, som innebär att den enskilde gradvis ”töms” på de känslor som bär upp den livgivande kraft som utmynnar i glädje, engagemang och medkänsla och som i sin tur gör det möjligt att verka mot långsiktiga mål. En sådan livgivande kraft finner sin näring i trygga och säkra relationer till andra människor och i en samhällsstruktur som befrämjar denna typ av sociala relationer. Hur arbetet och arbetsplatserna organiseras är således av stor vikt för hur de sociala relationerna utvecklas.
Det som kännetecknar den grupp vi intervjuat är att de alla berättar om att deras arbetsplatser har varit föremål för omfattande och ryckiga förändringar, som de själva har haft ringa eller intet inflytande över. Förändringarna har varit av två slag: nedskärningar och/eller organisationsförändringar. Det är känt att sådana förändringar utgör en stressfaktor även för dem som blir kvar på jobben. Nyordningen blir till allvarlig negativ stress när den genomförs på ett sådant sätt att de sociala relationerna på arbetsplatsen blir otrygga och konfliktfyllda.
Alla vi intervjuat har befunnit sig i arbetsgrupper som splittrats och där de inlemmats i nya grupperingar med lösare och ytligare kontakter. Trygga arbetskollektiv har inte längre funnits kvar som buffert mot överkrav från arbetsledning, kollegor och klienter.
Detta har skett samtidigt som arbetet skulle utföras av allt färre på kortare tid och där arbetet därigenom kommit att äta sig allt längre in i de intervjuades liv. En försvårande omständighet har varit att omorganisationerna samtidigt gjort maktstrukturen otydligare, med oklara förväntningar och minskad kontakt med ansvariga chefspersoner.
Personalen ålades ökat ansvar men utan befogenheter. Allt detta gav utrymme för den typ av gruppdynamiska processer som skapar spända och konfliktfyllda sociala relationer och minskad ömsesidig tillit.
Ett stort dilemma är att det inte finns tillräckligt
flexibla och emotionellt mogna arbetsplatser.
De långtidssjukskrivnas berättelser är fyllda med beskrivningar av kränkning, förnedring, förödmjukelse och i flera fall till och med mobbning. Man har känt sig undanskuffad, avvisad, mindervärdig, misslyckad och otillräcklig. Detta kan ses som uttryck för vad som ryms inom begreppet skam och som är en signal på konfliktfyllda och spända sociala relationer. Typiskt för skamkänslan är att den berör hela självet och inte bara någon del av det. Den som skäms och dessutom bemöts med bristande respekt blir dessutom rädd för att stötas ut ur gemenskapen – något av det smärtsammaste en människa kan erfara. En av de män vi intervjuat säger: ”Jag är inte längre något att ha, varken på arbetet eller för min familj. Det skulle inte göra något om jag somnade in för alltid.”
Skammens klassiska uttryck är att man vill dra sig undan och det är också vad flera av våra övriga intervjupersoner gjort. Andra, som tydligare upplevt sig kränkta, har reagerat med ilska, ibland på ett sådant sätt att det blivit en del av deras vardag.
Att känna sig misslyckad tycks vara vår tids tabu. Att känna sig misslyckad drabbar inte längre, som många påpekat, bara fattiga och lågutbildade. De snabba samhällsförändringarna – globalisering, flexibilisering, nedskärningar – gör att det blir allt vanligare även i medelklassen. Man räds att tala öppet om sina misslyckanden och bär därför smärtan för sig själv. Denna förtryckta och obearbetade känsla leder så småningom till den inre monologen: ”Jag duger inte.”
Skammen att misslyckas har lett till att man tagit på sig alltmer arbete och successivt förtärts. Många talar om en ”oerhörd trötthet”. Allt fler symtom tillkommer som värk, koncentrationssvårigheter och sömnbesvär. Flera funderar på om de fått hjärntumör eller har en begynnande demens. De försöker att arbeta allt hårdare. Arbetsglädjen försvinner. Den sociala samvaron försämras och efterhand går samtliga mot någon form av kollaps. En kvinna säger: ”Jag vet inte vad som hände. Jag åkte omkring i bilen och det slutade med att personalen på en mack i Dalsland fick ta hand om mig.”
De som har blivit så här svårt ”brända” har svårt att tänka sig att gå tillbaka till arbetet. Ofta finns olösta konflikter kvar på arbetsplatserna som förhindrar en återgång eller så utlöser samma arbete – att träffa patienter, elever, kollegor, chefer – ganska snart samma problem. Ett stort dilemma är att det inte finns tillräckligt flexibla och emotionellt mogna arbetsplatser som kan ta vara på den kunskap som dessa erfarna människor ofta besitter.
Det moderna arbetslivet, som i så hög grad handlar om tjänster, kräver förståelse för underhåll av relationer, inte minst från personer i ledande befattningar. Den tid detta tar i anspråk är inte ”luft” som en del organisationskonsulter tror sig kunna ”skära bort”, utan utgör viktig livskraft för både den enskilde och för organisationen.
De ökande långtidssjukskrivningarna har naturligtvis flera orsaker. Men uppenbart är att allt fler svenskar känner olust inför ett alltmer osäkert och krävande arbetsliv och uttrycker detta i symtom som frustrerade läkare skall finna passande diagnoser till. Det vi vill peka på är att de upprepade omorganisationer som gjorts av stora svenska arbetsplatser kommit till utan kunskap om vilka negativa effekter sammanbrott av trygga sociala band har för de allra flesta av oss. I den hittillsvarande diskussionen har kopplingen mellan det stressfyllda arbetet och dess känslomässiga aspekter varit alltför svag. Det är inte i första hand den depressiva personligheten som är arbetsplatsens problem utan snarare arbetsplatser som känslomässigt utarmar sina medarbetare.
Staffan Janson
Överläkare och professor i folkhälsovetenskap
Bengt Starrin
Professor i socialt arbete
Ulla-Britt Eriksson
Doktorand i folkhälsovetenskap
Alla vid Karlstads universitet