Kyrkan behöver ett feministiskt initiativ

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2014-06-12

Präst: Könsförtrycket syns i lönekuverten och som direkta trakasserier 

I dag blir Antje Jackelén Svenska kyrkans ärkebiskop.

Historiens vingslag slår när en kvinna för första gången i Svenska kyrkans historia blir dess främsta företrädare. I dagar som dessa aktualiseras minnet av föregångare som Fredrika Bremer, Ester Lutteman och Lydia Wahlström, kristna ledare utestängda från formell makt i kyrkan, men som i den moderna historien ändå gestaltat ett tusenårigt profetiskt arv av motstånd mot orättfärdigheter i samhället och religiöst sanktionerat människoförakt.

Med sitt biskopsvalspråk "Bottna i nåden. Verka i världen" har Antje Jackelén under sina år som biskop i Lunds stift visat att hon har en given plats i linjen av religiösa kvinnors samtidsförankrade ledarskap. Som en av de klokaste teologerna och modigaste kyrkliga profilerna, har hon sedan länge varit en viktig röst mot vår tids människofientlighet, inte minst i de sociala mediernas predikstol.

Att Svenska kyrkan i ärkebiskopsvalet med stor majoritet sagt ja till hennes röst och ledarskap är i tider av grasserande rasism, homofobi och kvinnohat en viktig markering från landets största folkrörelse.

Men samtidigt som Svenska kyrkan i sin nya ärkebiskop åter aktualiserar ett arv av religions- och samhällskritik, riskerar frågor som rör kvinnors villkor i Svenska kyrkan att komma i skymundan.

Det är skada, eftersom könsförtrycket är en vardagsverklighet som drabbar tusentals kvinnor verksamma som frivilliga eller anställda medarbetare och förtroendevalda i Svenska kyrkan.

Allt fler gör bedömningen att den feministiska vind som vi nu ser i samhället snart kommer att svepa in i Svenska kyrkans organisation på allvar.

Feministiskt initiativs framgångar i svensk politik visar att det misogyna måttet är rågat. Det könsbaserade ekonomiska, sociala och kulturella förtrycket mot kvinnor som går igen i klassrum, arbetsplatser, familjeliv och kärleksrelationer finns också i den kyrkliga organisationen. Det är en verklighet som står i bjärt kontrast till talet om alla människors lika värde, till värdegrund, människosyn och jämställdhetsplaner.

I sin grövsta form uttrycks kvinnohatet i kyrkan som ett förment teologiskt maskerat förakt, något som Antje Jackelén själv utsattes för i samband med ärkebiskopsvalet i höstas. Det mest anmärkningsvärda var kopplingen till bloggar, ledar- och debattsidor med nära band till Svenska kyrkan.

Tyvärr är det ytterst lite som talar för att en kvinna på ärkebiskopsstolen skulle vara ett värn mot misogynin i kyrkan. Vi får inte låta det faktum att kvinna blir ärkebiskop maskera att det fortfarande är män som i praktiken besitter den reella makten. Det finns ett släktskap mellan känslan i samhället att det räcker nu, och de underströmmar som kan skönjas bland kvinnor och män i Svenska kyrkan som vill verka i ett sammanhang som inte bara i ord visar att varje människa är skapad till Guds avbild, okränkbar och oändligt värdefull.

I samband med de sammanslagningar av svenskkyrkliga församlingar som nu sker runt om i landet är det i stor utsträckning män som tillsätts på de högsta positionerna. Omvandlingen av Svenska kyrkans organisatoriska struktur innebär därmed ett bakslag för jämställdheten.

Vi är många kristna systrar och bröder som av Antje Jackelén förväntar oss ett initiativ för att kartlägga det kyrkliga kvinnoförakt som uttrycks i lönekuvert, möjligheter till inflytande och direkta trakasserier.

En kyrka som inte sätter stopp för misogynin och gör upp med dess rottrådar i kyrkohistorien berövar sig själv en plats i framtiden.

Ewa Lindqvist Hotz