All energi går åt till att förakta kroppen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-07-31
Kitty Jutbring: När jag hade bantat och komplimangerna haglade fick jag bekräftat att min avsky för fett hade varit befogad
Jag minns hur jag satt i bilen som barn och hur min sportiga pappa inte kunde låta bli att kommentera en riktigt stor person på övergångsstället precis framför oss. Redan då förstod jag ju: smal är bra. Jag känner mig ofta jäkligt orkeslös och energifattig. Som att ingenting blir gjort utöver det allra nödvändigaste. Alla planer på kreativa projekt rinner liksom bara ut i sanden. Vart tar energin vägen?
Jag ska berätta en hemlis: den går åt till att förakta mig själv och min kropp. Jag är feminist och har ofta förmedlat hur mycket jag hatar den skeva bilden av kvinnokroppen. Bantning, mammakilon, kaloriräkning, dieter, ideal, hela skiten. Jag har verkligen försökt vara en motpol så mycket jag kunnat och orkat. Jag har försökt peppa andra och själv vara ett levande exempel på att du duger och är fin, hur din kropp än ser ut. Är det nån som tror jag går fri för det? I den berömda kampen mellan förnuft och känsla vinner oftast känslan. Känslan av att inte duga och inte vara tillräcklig.
Nu under semestern har det varit riktigt tufft. Efter att min andra unge Kimmi-Kid kom, det är fem månader sen nu, så väger jag ganska mycket mer än tidigare, och när solen tittar fram och du förväntas visa lite hud så känns det nästan som om mitt huvud ska börja ryka av all avsky och ångest. Jag är fruktansvärt hård och dömande mot mig själv, aldrig mot andra. En terapeut jag gick hos förr kallade det mobbing.
Trots att jag egentligen vet att allt är ett påhitt kan jag inte rå på mig själv. Det har gått så långt att min vardag påverkas: överarmar, mage, rumpa, lår och knän får på inga villkor exponeras bland andra människor. Detta resulterar i att jag inte kan ha på mig något ärmlöst, knappt ens t-shirt. Jag vägrar vara med på kort. Jag klär mig uteslutande i superstora, heltäckande kläder, undviker färg och mönster där jag är som störst. Jag känner mig ständigt självmedveten, låg och skamfylld inför andra. Jag tänker på det konstant. Tittar dom på min rumpa nu? Vad ska folk tro? Har hon ingen kontroll alls? Fettföraktet säger även att jag är lat och "ohälsosam", ganska korkad, slarvig, lite pinsam och helt jäkla värdelös. Alla dessa egenskaper förknippar samhället med övervikt. Smal och snygg hör ihop, fet och ful likaså.
Det låter helt sjukt, eller hur? Så här kan jag ju inte fortsätta ha det, men faktum är att jag är en helt vanlig kvinna, så många av oss känner så här. Det har vi ju lärt oss via hundratals filmer, tv-serier, sociala medier, modeller, kändisar, kompisar och inte minst i bilen från våra föräldrar. Överallt är budskapet tydligt och vi får det bekräftat om och om igen.
Jag minns när jag bantade en gång och lovorden och komplimangerna haglade, jag var på väg att lyckas, äntligen! Jag fick svart på vitt att min avsky varit befogad. Ibland tittar jag tillbaks på bilder från den tiden, dit jag tror att jag måste igen. Men gillade jag mig själv då? När jag var mindre? Nej, jag tyckte jag var fet då med.
Allt detta dränerar mig, energin rinner bort och gör att jag blir ännu lite tröttare och deppigare. Men jag ger inte upp, jag vill fortfarande förändra. När till och med min fina pappa kan slinta med tungan så vet jag att alla måste vara uppmärksamma på det här. I vår familj har vi nu bestämt att vi inte kommenterar vikt storlek eller utseende på någon inför våra barn. Vid matbordet är snack som "jag borde inte" strängt förbjudet. Vid spegeln säger vi att vi gillar oss själva som vi är. Den sista punkten är svår för mig, men vi vill så gärna att Nikki-Lo och Kimmi-Kid ska få chansen att se, lära känna och gilla människor precis sådana som dom är, och att dom själva ska bli bemötta så, så jag försöker verkligen. Men jag vet om att det inte räcker.
Kitty Jutbring
Föräldraledig programledare och bloggare