Män är problemet – inte etniciteten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-01-19 | Publicerad 2016-01-15
Debattören: Sluta låtsas att kvinnoförtryck inte finns hos oss
DEBATT. I debatten efter händelserna i Köln, Hamburg och Stockholm hörs ofta argument om att etnicitet är problemet, att sådana strukturer inte ingår i den svenska kulturen. Det får mig att tänka på min skolgång i en helt vanlig mellanstor svensk stad där en förkrossande stor majoritet har svenskt påbrå i så många generationer bakåt att man sedan länge slutat räkna.
Låt mig berätta lite om hur det var att växa upp där som en helt vanlig tjej. Det var så vanligt och accepterat att unga män i grupp omringade, tog på, skrämde och gjorde illa unga kvinnor. Vi trycktes upp mot väggar, pingisbord och förrådsgolv. Många händer samtidigt grävde hårdhänt under våra kläder. Vi tvingades in i duschar för att en mobb av vrålande killar skulle utvärdera våra kroppar när kläderna blivit blöta och genomskinliga.
Våra munnar hölls för av svettiga tonårshänder under hot att om vi skrek skulle allt bli värre.
Vi blev kallade horor och fittor så ofta att vi inte orkade reagera. Under promenaden till matsalen ropades recensioner av våra kroppar ut (planka, fula flata, fetto osv).
Man snärtade oss på ryggen med bh-banden. Den sociala kontrollen var stenhård och att misstänkas för att ha legat med "för många", ett högst godtyckligt begrepp, gav undantagslöst ett horrykte, men bara för oss som var tjejer.
En ursvensk hederskultur där kvinnor hela tiden påminns om att vi är våra kön och att det innebär en underlägsenhet som aldrig kan förhandlas bort.
Ser ni inte hur medvetet sexualiserat detta är?
Hur tydligt det riktas mot kvinnokroppen?
Ser ni hoten, kravet på att vi ska vara rädda och underlägsna, de ständiga våldsinslagen?
Ser ni att det vi brukar kalla våldtäktskultur är lika närvarande i Sverige som i vilket annat land som helst?
Ser ni att när män provoceras av en kvinna är det inte vad som helst som regnar över henne - det är sexualiserade hot och tillmälen.
Zara Larsson, Alexandra Pascalidou, Åsa Linderborg, Gina Dirawi och många fler, alla berättar de om samma typ av kvinnohat. Levererat av män.
Detta är precis den manlighet svenska pojkar fostras in i och förväntas följa. Och synen på den egna kroppen som skamlig, provocerande och så framträdande att den alltid är det första som definieras utifrån, är exakt den självbild svenska flickor fostras in i.
Jag skriver "svenska" eftersom det är så vanligt att förneka sitt eget ansvar och istället skylla på etnicitet och "främmande kulturer".
Jag minns inte att en enda lärare reagerade adekvat de gånger vi bad om hjälp. "De är bara kära och nyfikna" var svar vi faktiskt fick. "Tänk på hur du klär dig, undvik smink och utmanande kläder för det är klart att de inte kan kontrollera sig om du går runt sådär" eller "Men du är ju ingen oskyldig liten fjäril som inte kan ta hand om sig själv" var ordagrant sådant vi fick höra så ofta att vi slutade fråga, för ansvaret och skulden var alltid vårt.
Det blir absurt när ett samhälle som legitimerar den här strukturen, som upprätthåller denna äktsvenska, långlivade tradition, plötsligt ondgör sig över andra mäns våld och hot mot kvinnor, och behändigt tillskriver dem en helt annan kvinnosyn.
Men vet ni, den gemensamma faktorn för de som hotar, tafsar, våldtar och kontrollerar flickor och kvinnor (och alla som faller utanför normen) är att de är män. Inte syrier, afghaner eller skåningar. Män. Världen över.
Så kan vi sluta låtsas om något annat och istället arbeta utifrån verkliga förhållanden för att även de som föds som flickor ska få äga sina kroppar och liv?
Lina Ljungholm
Fotnot. En längre version av texten har tidigare publicerats på Facebook.