Även Sverige bär ett ansvar för Srebrenica
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-07-10
DEBATTÖRERNA: Regeringen Bildts flathet bidrog till massmordet
I dagarna har det gått nitton år sedan Srebrenicamassakern inträffade i juli 1995. Sverige bär en del av ansvaret för att massmordet på åttatusen män och pojkar under Bosnienkriget kunde ske. Under kriget stödde Bildt-regeringen konsekvent en europeisk politik som belönade den serbiska aggressionen och begränsade den bosniska regeringens möjligheter att försvara sitt folk. Illdådet i Srebrenica var kulmen på en politik som under tre års tid lagt sig platt inför serbiskt maktspråk.
Medan andra länder, inte minst Nederländerna och Storbritannien, har synat sin del i tragedin, har en uppriktig debatt om Sveriges roll i Bosnienkriget ännu inte ägt rum. Det är hög tid att en sådan diskussion inleds. Sveriges agerande under kriget är ovärdigt ett land som vill kämpa för fred och rättvisa internationellt.
Omvärldens ansvar för Srebrenicamassakern brukar läggas vid FN:s fötter. Framförallt är det den holländska FN-bataljonen, utstationerad vid Srebrenica, som har fått bära hundhuvudet. Men vekheten hos dem som fattade beslut inom FN-maskineriet i juli 1995 får inte överskugga det mycket större ansvar som många europeiska länder, däribland Sverige, bär för krigsutvecklingen på Balkan.
När bosnienserbernas befälhavare Ratko Mladic kort efter Srebrenicas fall beordrade att de bosniakiska männen skulle föras bort och avrättas kände han sig trygg i övertygelsen om att omvärlden inte skulle ingripa.
Under tre års tid hade Europa nämligen förhållit sig passivt till att bosnienserbiska styrkor gång på gång angripit och fördrivit ickeserber från stora delar av Bosnien. Under krigets första månader rensades många områden i östra och norra Bosnien på bosniaker. Sarajevo omringades av serbiska kanoner som hällde sin död över staden.
I stället för att komma till Bosniens stöd drev ledande europeiska länder igenom att ett vapenembargo infördes, som frös Serbiens överväldigande militära övertag och hindrade Bosnien från att importera tunga vapen. Storbritannien och Frankrike, påhejade av Sverige, försökte vidare förmå den bosniska regeringen att godta fredsplaner som i praktiken skulle ha inneburit ett erkännande av rebellernas erövringar.
När USA föreslog att stridsflyg skulle sättas in mot bosnienserbiska ställningar bland annat för att bryta belägringen av Sarajevo möttes detta av ett kompakt motstånd från Västeuropas statsmän. I stället såg Europas ledande makter till så att så kallade fredade områden (safe areas) upprättades, under FN:s översyn.
Ett sådant område var Srebrenica, en regeringsenklav i östra Bosnien som var omringad av bosnienserbiska styrkor. Men något vidare beskydd fick det inte. En fredsbevarande bataljon på 450 män sattes in för att skydda femtiotusen barn, kvinnor och män som samlats i staden. När Mladics trupper tog Srebrenica den 11 juli 1995 kunde han snabbt övertala den holländske befälhavaren att överlämna människorna som sökt skydd hos honom.
Carl Bildts borgerliga regering stödde genomgående den visionslösa politiken som Europas ledande makter hamrade fram. Utan undantag skrev Rosenbad på förslagen som utarbetades i London, Paris och Bryssel gällande vapenembargot, fredsplanerna, de fredade områdena och motståndet mot flygattacker. Att den europeiska strategin gång på gång kom till korta inför våldet på Balkan påverkade inte den svenska hållningen. I stället gav man Mladic blodad tand genom att visa för honom att Europa ställde sig flat inför ett brutalt och orättfärdigt våld på den egna kontinenten.
Markus Göransson
Hasan Nuhanovic
Jonas Paulsson