Vänsternostalgi räddar inte socialdemokratin
S-profiler: Reformisterna har inga svar för Sveriges stora utmaningar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-02-07
DEBATT. Det finns få politiska pr-rävar i Sverige som når upp till Katalyschefen Daniel Suhonens klass. Han har ånyo visat sin förmåga att medelst gammal VPK light-retorik få de politiska redaktionerna att dansa efter hans pipa.
Nu ser vi det genom det kraftiga genomslag som hans senaste projekt, den vänsternostalgiska S-föreningen Reformisterna, fått.
På måndagen den 4 februari, dagen för lanseringen, fick de bland annat hela DN-debatt att breda ut sig på, och SVT Forum att rensa i tablån för att sända direkt från presskonferensen i ABF-huset i Stockholm.
Det är oss veterligen enda gången SVT utan tvekan rensat i tablån för att släppa fram en liten färsk S-förenings ledning som fick breda ut sig oemotsagda i direktsänd tv mitt på dagen.
Men man bör betänka en sak, innan man faller för locktonerna. Den vänsterkritik som förenar föreningen är ett klassiskt omkok på en form av ekonomisk politik som mer hör hemma i Vänsterpartiet än hos en S-märkt konstruktiv, framåtriktad och modern reformpolitik för 2020-talet.
Enligt förslagen ska köttskatt, ett statligt byggbolag och ofinansierade socialpolitiska reformer rädda Sverige. Reformer som aldrig hört hemma hos Socialdemokraterna, men som passar som hand i handske hos Vänsterpartiet.
Allvarligast är att Suhonenfalangens nostalgiska sjupunktsprogram inte berör den nya tidens avgörande politiska frågor med ett enda ord. Hur ska välfärden finansieras när en allt mer ålderstigen befolkning sätter hård press statsfinanserna?
Den explosionsartade migrationen för med sig stora offentliga kostnader och andra konsekvenser som skapar ett växande utanförskap i spåren av ökande arbetslöshet och en allt mer påträngande gängkriminalitet i de mest utsatta förorterna.
Tillväxtpolitiken, hur ska Sverige förbli ett rikt land med blomstrande företag som kan skapa nya jobb och betala för välfärden? Eller hur skolan ska klaras och moderniseras, det som är den kanske enskilt viktigaste sakfrågan för den uppväxande generationen och unga migranter.
På detta har Reformisterna inga som helst svar. Deras stora inspiratör Corbyn som leder ett sönderkört Labour går det uselt för i opinionen, trots att han borde ha öppet mål på ett djupt splittrat och politiskt vanskött Toryparti.
Svaret på de frågorna står i stället att finna genom att S förutsättningslöst vågar leta sig fram på samma prövande och handfasta sätt som Kjell-Olof Feldt gjorde när han och medarbetarna i kanslihushögern klev in på finansdepartementet efter valsegern 1982.
Eller varför inte från dåvarande finansministern Göran Persson efter valsegern 1994. Perssons skarpa ekonomiska program från den valrörelsen, när finanskrisen och fastighetskraschen hade vanskötts av regeringen Bildt och i grunden slagit sönder den svenska ekonomin, är socialdemokratin när den är som bäst.
Vi noterar att Reformisternas ekonomiska agenda är ofinansierad till minst 90 procent. Alla dyra reformer de lägger fram ska i praktiken lånefinansieras på den internationella kapitalmarknaden.
De nämner inte heller tillväxten med ett ord. Men socialdemokratins styrka ligger nu som alltid i att förena tillväxt och fördelning, inte att bara ägna sig åt fördelningspolitik.
Som tre ärrade högersossar som kan partiets historia minns vi vad som händer med välfärden när finansministern tvingas tigga inför fötterna på finansvalparna på investmentbankerna på Wall Street.
”Den som är satt i skuld är inte fri.” Det borde Reformisterna dra lärdom av. Men det har de inte förmått göra.
Därmed är det vi högersossar som står upp för det klassiska folkhemmet och som försvarar välfärdsstatens fundament.
Harald Ullman, ordförande för en S-förening i Stockholms stad och PR-rådgivare.
Andreas Henriksson, journalist
Åke Johansson, före detta presschef
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel