Monarkins livskraft – mossiga könsideal
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-25
Debattören: Bröllopsyran och skandalboken visar att kungahuset inte är harmlöst
Det bidde ingen plym av den svenska monarkin som männen bakom Torekovskompromissen ville. Det avlövade och beskedliga kungahus som bland annat Olof Palme tänkte sig, har ännu inte framträtt. Visserligen saknar kungligheterna numera formell politisk makt, men det informella inflytandet är desto större. Den ärftliga tronföljden för med sig en känslomässig sammanblandning där de kungligas liv är någonting som vi delar. Inte minst deras äktenskap och barnafödande betraktas som nationella angelägenheter. Kronprinsessans kropp övervakas och skärskådas för att se om hon är med barn: Dricker hon vin? Är magen kanske lite rundad? Denna typ av närgångna spekulationer och de tveksamma könsroller som monarkin bygger på kan man uppenbarligen se genom fingrarna med. Vad är väl demokratiska värden som jämlikhet och jämställdhet mot en kunglig bebis eller en bal på slottet?
Många vill säkert se kungahuset som just en plym, som en harmlös anakronism i det moderna Sverige. Men om man tänker på händelserna under året, uppmärksamheten kring den brutna prinsessförlovningen i april, bröllopsyran i juni och nu senast den upphetsade debatten kring den så kallade skandalboken så framstår harmlösheten som allt mer skenbar.
Inte minst den könskonservatism som omger monarkin är slående. När medlemmar av kungafamiljen beskrivs i tidningar och på tv är det utseende och yta som står i centrum: kvinnor i vackra klänningar, gnistrande juveler och håruppsättningar, män i frack eller uniform, blankputsade skor och bakåtkammad hår. Särskilt är det kvinnornas kroppar som uppmärksammas. Inför kungens bröllop med Silvia beskrev tidningarna i detalj hennes kropp och skönhet, det långa håret och det vackra leendet. Man skildrade det som en kärlekshistoria mellan den blivande drottningen och svenska folket. När de slutligen sa ja till varandra där i Storkyrkan, förklarades att nu hade kungen fått en hustru och vi hade fått en drottning.
Inför kronprinsessbröllopet 34 år senare är beskrivningarna visserligen lite annorlunda, det är ju en kvinnlig tronföljare som gifter sig. Men hennes kropp betraktas och diskuteras, liksom val av kläder och frisyr. Kommentarerna är om möjligt än mer närgångna och intima. Journalisterna beskriver gillande hennes ben, liksom hennes arm- och magmuskler. Det utdelas betyg och bedömningar, vid eklateringen konstaterar någon att hon var snyggare än någonsin. Och precis som för hennes föräldrar framställs nationens medborgare som delaktiga i äktenskapet.
Det är nästan som om vi var där allihop och gifte oss, i alla fall lite grann. Tack för att ni gett mig min prins, som det hette när det hela var över.
Ungefär fyra månader efter bröllopet utkom en icke auktoriserad kungabiografi med titeln ”Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken”.
Här skapas samma typ av delaktighet som runt bröllopen, men de känslor som frammanas tillhör ett annat register. Medan medierna i samband med bröllopet framställde brudparets glädje som vår glädje, handlar det nu om att ge uttryck åt ett kollektivt känsloutbrott som i stället bygger på vårt ogillande och avståndstagande.
Upprördheten gäller alltså kungen just som kung. Och detta verkar också ha varit författarnas avsikt. I efterordet skriver de att problemet inte är vad kungen gör som man utan vad han gör som statschef. De intervjuade kvinnorna och det som de berättar används för att ifrågasätta hur statschefen utövar sitt ämbete. I den efterföljande debatten verkar ingen heller ha varit särskilt upprörd över att unga kvinnor utnyttjas och exploateras. Det är helt och hållet kungen man förfasas över.
Svensk demokrati är sammanbunden med äktenskap och familjebildning inom familjen Bernadotte. Tronen förs vidare från Carl XVI Gustaf till hans efterkommande. Sedan 1980 görs ingen skillnad på kvinnliga och manliga arvingar. Det äldsta syskonet, oavsett kön, står först i tur till tronen. Men där slutar också könsneutraliteten.
Reglerna kring kungliga äktenskap och barnafödande har skilda följder för kvinnor och män.
Eftersom det endast är inomäktenskapligt födda barn som kan ärva kronan, är det i själva verket de kungliga kvinnorna som utgör lagstiftningens medelpunkt. Statschefen rekryteras ju faktiskt via deras kroppar, genom deras inomäktenskapliga barnafödande.
Monarkin som statsskick bygger på en otidsenlig uppdelning i inom- och utomäktenskapliga barn. Den bygger också på idéer om att endast biologiskt/genetiskt föräldraskap egentligen räknas, eftersom adopterade barn kan aldrig ärva kronan. Skrivningarna i successionsordningen visar precis som debatten kring ”Den motvillige monarken” hur kvinnor och deras kroppar används för andra och överordnade syften. I ”Den motvillige monarken” använder man kvinnor och deras berättelser för att kritisera hur kungen sköter sitt uppdrag, i successionsordningen handlar det om att kvinnors kroppar ska föda fram tronarvingar.
Monarkin må framstå som en festlig plym, en otidsenlig institution. Men det är en institution som bottnar i såväl blodsmystik som könskonservatism.
Cecilia Åse