Jämställdheten kan inte mätas i minuter

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-01-23

Debattören: Att sköta ett hushåll är så mycket mer än bara utföra

OECD har mätt hur mycket obetalt hushållsarbete män utför – i minuter. Som exempel ligger danska män i framkant, de utför 186 minuters hushållsarbete. Svenska män utför dagligen 154 minuters hushållsarbete, till skillnad från svenska kvinnor som lägger 207 minuter dagligen på obetalt hushållsarbete. Sverige hamnar därför på en elfte plats.

En elfte plats i vad? En elfte plats på listan över vem som höll i dammsugaren längst? En elfte plats på listan över vem som handlade mat flest gånger? En elfte plats på listan över vem som slitit sitt hår medan den parat ihop udda, svarta strumpor?

Det är en elfteplats som inte säger någonting om hur jämställt ett förhållande är. Det går nämligen inte att mäta jämställdhet i minuter. Minuter är ett statiskt mått, minuter är tid, minuter är meningslösa. Minuter tar inte hänsyn till hjärnaktivitet, tankar, planering och organisationsförmåga.

Vem var där och mätte de sju minuterna i går när du planerade veckans matinköp? Vem var där och mätte när du i går gjorde en mental anteckning om att tandkrämen snart är slut? Vem var där och mätte din ambivalens i går när du ville delegera sysslan att tvätta sängkläderna, men inte orkade ta den diskussionen utan tvättade dem själv?

Ingen. Ingen är där och mäter den tid du årligen lägger på att planera er vardag, planera er tid, så att alla de där minuterna flyter på utan problem. Istället läser du en artikel om att män lägger 154 minuter på hushållsarbete varje dag.

Det finns en roll i heterosexuella förhållanden som ofta innehas av kvinnan. Det är inte så att hon gärna vill ha den rollen, det bara råkar bli så att det nästan alltid är hon som har den. När jag pratar om det här fenomenet möter jag alltid kvinnor som berättar hur tjatiga de känner sig, hur många tankar de måste hålla i huvudet samtidigt och hur jobbigt det är.

Det handlar om saker som att se till att disktrasor byts ut med jämna mellanrum, frysen frostas av och att matlådor packas. Det handlar om saker som att biljetter till tåget bokas i tid, middagsbjudningen planeras och att present till kusinen köps. Det handlar om saker som att lakan tvättas, toalettpappret aldrig ska ta slut och att rabattkupongerna kommer till användning.

Det är ofta kvinnan som sköter allt det här. Det är hon som har scheman i sitt huvud – sekunder, minuter, timmar, dagar. Hon vet att för att B ska hända, så måste A göras först. A måste göras på dagen x för att B ska vara färdigt på dagen y.

Efter all denna planering och efter alla dessa minuter, möts hon av argument som ”Men jag hjälper visst till med hushållsarbetet” eller ”Du borde tagga ner, allt är redan bra”.

Kanske är det så att män ska sluta hjälpa till och börja ta ett likvärdigt ansvar? Kanske är det så att män ska tagga upp i stället för att hon ska tagga ner? Kanske är det så att allt redan är bra för att hon har sett till att det blev så bra?

Jämställdhet kan inte mätas i minuter, eftersom tid är ett meningslöst mått som inte inkluderar bakgrunden, diskussionen, delegationen, den mentala anteckningen eller planeringen av hushållsarbetet.

Kvinnan kan delegera uppgifter till sin man, men den struktur och den ordning som finns i hennes huvud kan inte mätas i minuter. Ingen är där och mäter hennes ansträngning. 

Medan ni män skäms över en kass elfteplats har elva kvinnor gjort elva mentala anteckningar om vad som behövs göras de kommande 154 minuterna. OECD var inte där och delade ut någon medalj.

Michaela Larsson