Mina snigelproblem är självförvållade
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-26
Det är inte jag som klipper huvudet av sniglar. Många har trott det. Det är inte min grej. Men jag ska villigt erkänna att också jag har problem med sniglar, dock inte mördarsniglar. Mina problem är till råga på allt självförvållade.
För något år sedan råkade jag visa min då tre-åriga dotter Lovisa en snigel som låg på vägen. Jag tog snigeln och sa: ”Nu flyttar vi den så den inte blir överkörd.” Det skulle jag aldrig ha gjort!
Jag har minst plockat si så där en 500 sniglar från vägarna sedan dess. Varenda gång Lovisa får syn på en snigel skriker hon: ”Den får inte bli överkörd.” Så jag tillbringar somrarna med att plocka sniglar. Själv törs hon inte än.
Hemma hos oss finns det grodor också – väldigt många. Så här års bär de väldigt ofta omkring med varandra på ryggen. Vid fara stannar en groda, den försöker inte hoppa undan. Det har Lovisa också noterat. Så just nu plockar jag grodor också. Jag säger åt dem: ”Sitt inte här och bli påkörda. Gå ner till sjön istället.”
Jag såg att de i Västernorrland ska bygga tunnlar åt grodor som korsar trafikerade vägar. Tänk om lokalpolitikerna hemma kunde göra något sådant! Finns det inga snigelgångar undrar jag?