Mikael Oscarsson (KD): Vi måste lära av Förintelsens historia
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-01-27
Raoul Wallenberg påminner oss om att medvetande och handling går hand i hand.
I dag, på Förintelsens minnesdag, minns vi de mörkaste av tider – Förintelsen och dess offer – men också att det alltid finns hopp genom en medmänniska, genom Någons ingripande.
Dagen instiftades 2005 av FN och högtidlighåller att det var just den 27 januari 1945 som förintelselägret i Auschwitz-Birkenau befriades. Detta läger var det värsta av alla – en plats där 1,5 miljoner människor miste livet.
Den ökande antisemitismen i vårt land, inte minst i Malmö, påminner oss om att kampen för alla människors lika värde inte är avslutad. Om vi tittar ut över världen är situationen än värre. I Iran är det landets president Mahmoud Ahmadinejad som förnekar Förintelsen och vill utplåna landet Israel. Så nära som i Europarådets parlamentariska församling finns det delegater – från Ungern och Grekland – som förnekar Förintelsen eller menar att flyktingar inte är fullvärdiga människor!
Minnesdagen är inte bara en påminnelse om det ondas frammarsch. Det är också en påminnelse riktad mot oss alla om att allt som krävs för att ondskan ska segra är att goda människor är tysta. Här har Sverige dessvärre en mörk historia av medlöperi och förnekelse.
Det fanns upprepade tillfällen då omvärlden kunde ha reagerat, såsom 1933 – i år precis 80 år sedan – då Hitler efter sitt maktövertagande började inskränka judarnas medborgerliga rättigheter. Eller hösten 1938 när Kristallnatten ägde rum. Eller 1942 när de första konkreta bevisen om Förintelselägren nådde väst. Så sent som i januari 1942 var fortfarande 80 procent av de som dödades i Förintelsen vid liv. I slutet av samma år var 80 procent av de som dödades i Förintelsen borta.
Det finns inte heller någon ursäkt för de länder – däribland Sverige – som i mars 1938 såg vad som hände när Hitler hade ockuperat Österrike, och 100~000-tals judar tvingades ut på flykt för att söka en fristad. Under sommaren hölls en konferens i franska Évian på initiativ av USA:s president Franklin Roosevelt, men i dag fylls man med både skam och indignation när man läser vad delegaterna sa, när det föreslogs att 10 länder skulle ta emot 25 000 judar var:
Ingen ville öppna sina gränser. Inte heller Sverige.
Ett ljus som lyser i mörkret är naturligtvis Raoul Wallenberg, som med fara för eget liv räddade tiotusentals judar från en säker död i nationalsocialisternas läger. Även detta påminns vi om i dag.
Raoul var bara en ung man när han 1944 skickades till Budapest, Ungern. Där lyckades han och hans medarbetare rädda judiska män, kvinnor och barn med de svenska, neutrala passen. Men visst är det tragiskt att han som kämpade emot en av dåtidens förskräckande ideologier, skulle mördas av företrädare för en annan: kommunismen!
Runt om i hela världen har Raoul Wallenberg-året uppmärksammats, och jag har genom åren motionerat om att det borde införas en årlig minnesdag över Raoul och hans gärning. Nu kommer det att ske den 27 augusti, vilket är mycket glädjande.
Siffran 6 miljoner mördade – bara för att de är judar – ogreppbart. Det motsvarar en tredjedel av vårt Sveriges befolkning. Om vi skulle räkna upp namnen på alla de som mördades och ge varje namn 5 sekunder var skulle det ta 347 dagar om vi läste dygnet runt. Bara att läsa upp namnen på de judiska barnen som mördades skulle ta 3 månader.
Låt oss minnas. Låt oss berätta om det. Och låt oss – som Raoul Wallenberg gjorde – se till att medvetande och handling går hand i hand.
Mikael Oscarsson