Evin Baksi: Därför ger jag upp läraryrket
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-10-08
Så slocknade min entusiasm för världens viktigaste yrke
Jag tog min grundskollärarexamen med inriktning på franska och svenska år 2001. Som nyexaminerad lärare brann jag för mitt yrke och under det första året satt jag som så många andra nyblivna lärare timtals på kvällar och helger för att förbereda mina lektioner. Men lågan som från början brann klart slocknade och efter att ha arbetat som lärare i elva år kände jag att jag var färdig med yrket. Jag trivdes bra på arbetsplatsen, var uppskattad av elever, personal och föräldrar, men jag kände att detta inte räckte för en person som ville utvecklas. Det slutade med att jag sa upp mig för att skola om mig.
Det avgörande för mitt beslut var rädslan att bli en sådan där bitter lärare som jag hade sett exempel på i de skolor där jag hade arbetat. Jag tror inte att en enda förälder önskar sitt barn en lärare som är trött på sitt jobb och som inte längre orkar engagera sig i elevernas kunskapsutveckling. Många gånger fick jag av eleverna höra att jag såg trött och stressad ut. Kanske berodde det på att min son hade varit sjuk och att jag inte hade fått en blund den natten. Men för elevernas skull gick jag ändå till skolan dagen därpå.
Hur många lärare jobbar inte när de är sjuka? Även om de inte orkar gå till skolan sitter de hemma och rättar för att hinna ikapp och inte behöva känna sig stressade när de kommer tillbaka. Det kändes som ett slag i ansiktet när jag ofta fick höra att det på något sätt jämnade ut sig eftersom lärare har så många lov. Även under loven rättade och planerade jag inför lektionerna.
Enligt en undersökning från Statistiska Centralbyrån (SCB) har 16 procent av lärarkåren, eller drygt 37 500 behöriga lärare, skaffat sig ett annat jobb. SCB räknar med att Sverige om åtta år kommer att ha en brist på 46 500 lärare. Jag ser en klar risk att skolorna i ren desperation kommer att anställa obehöriga lärare. Jag tvivlar på att vare sig lärarlegitimationen eller karriärsteget kan avhjälpa den bristen. Vad som nu behövs är kraftfulla åtgärder direkt inriktade på att lätta arbetsbördan och höja lönerna.
Utöver lektionerna kan en vanlig dag i skolan för en lärare se ut på följande sätt: kopiera inför läxförhör och prov. Planera lektioner. Rätta, bedöma och betygsätta elevers arbeten. Det knackar på dörren, en elev som vill få ett papper kopierat eller tala om att någon blivit utsatt för något eller blivit sjuk. Ringa eller mejla föräldrar. Vakta i korridoren. Skriva in närvarorapportering efter varje lektion. Skriva in hemläxor och resultat. Skriva rapporter inför utvecklingssamtalen. Uppdatera sig om vad som händer på jobbet via intranätet. Därtill kommer arbetet hemma under kvällar och helger.
Att tjäna 27 000 kronor i månaden efter att ha studerat 4,5 år på universitet och arbetat i 11 är orimligt! Inför årets avtalsrörelse var förväntningarna på våra fackliga förhandlare höga och nyheten om det nya avtalet kom som en chock. Från att kräva 10 000 i lönehöjning till att nöja sig med 1 100 är steget skamligt långt. Jag delar många lärares frustration och besvikelse. Men lärarnas dåliga arbetssituation, låga status och låga löner angår alla! Utan lärare blir det nämligen ingen utbildning. Det är tack vare lärarnas insatser som det i dag finns yrkeskunniga människor på alla områden i samhället. Det är därför viktigt att vi stöttar lärarna i deras kamp. Att jag lämnat läraryrket betyder inte att jag inte brinner för själva frågan. Den lågan kommer aldrig att släckas!
Evin Baksi