Varför så tyst om nya radiochefen?
Anders Carlgren skriver på debatt
I september slutar Sveriges Radios chef Lisa Söderberg efter sju år vid makten.
Just nu letar radiostyrelsen efter hennes efterträdare.
Men det är inte särskilt hälsosamt att rekryteringen till ett av Sveriges viktigaste chefsjobb sker i tysthet, skriver i dag
Anders Carlgren, journalist och tidigare SR-anställd, på Aftonbladet Debatt.
Landets största medieföretag, Sveriges Radio, är på väg att byta chef. Lisa Söderberg lämnar företaget efter sju år som vd. SR kallas ofta för "Hela Sveriges Radio" och det handlar om den radio som fler än varannan svensk lyssnar på varje dag. Ändå sker chefsbytet i stort sett i tysthet.
Många känner sig kallade till mediemaktens toppjobb och djungeltelegrafen har hittills knackat fram drygt 30 namn på kandidater, varav de flesta är underkända redan från början. Men det är inte särskilt hälsosamt att rekryteringen till det viktigaste chefsjobbet i det svenska medielandskapet fortgår utan debatt.
Företaget sänder 120 000 timmar radio om året i närmare 40 kanaler, riks och lokalt, och det är mycket ofta SR som sätter dagordningen för nyheter, kultur, samhällsdebatt och människors musikval. Till det kommer en enorm teaterproduktion och en världsberömd symfoniorkester.
Miljoner människor lyssnar och radioapparaten är något vi tar för givet. Den kan köpas för mindre än en hundralapp och när vi köper bil ska den bara finnas där. I datorn blir webbradion alltmera självklar, färdig att informera, förströ, underhålla och bilda sin publik. Det är också värt att notera att i Stockholm är P1 numera den största kanalen.
Sedan årtionden tillbaka är vd-jobbet på SR Sveriges mest inflytelserika mediejobb. Möjligen är det symptomatiskt att uppe i vänstra hörnet på vd:s korrespondenskort står inte namn och titel, utan rätt och slätt "Radiochefen". Företaget har i dag en välskött och ganska stabil ekonomi, vilket gör att utmaningarna för den tillträdande radiochefen är av annat slag.
Sveriges Radio måste framför allt skapa en ny definition av begreppet public service, vilket brukar beskrivas som radio och tv i allmänhetens tjänst. I en helt igenom kommersiell omvärld räcker det inte längre att bara tala om att ge sammanhang, kunskap och eftertanke. Dessa värden ska förvisso försvaras, men de måste också förädlas och omsättas i program som har giltighet och verklighetsförankring i vår tid.
I dag går det arbetet på tomgång på de flesta håll i Radiohuset. En del flaggskepp i tablåerna måste kanske till och med läggas ned eller i vart fall restaureras, eftersom de skapades för en annan tid och därmed inte äger giltighet längre.
Bland många publikgrupper finns också stor besvikelse över den klåfingrighet som präglar en del av tablåförändringarna. Det gäller inte minst de äldre lyssnarna, som sätts på undantag till förmån för en obegriplig ungdomsfixering. Ibland är det helt enkelt fel program som läggs ned, flyttas eller förändras.
En annan utmaning är omvandlingen till helt digitala sändningar, som enkelt uttryckt gör det möjligt att sända mera för samma pengar. Det är avgörande därför att alla vet att SR inom överskådlig tid inte kommer att få ökade anslag.
För några år sedan satsade företaget oerhört aggressivt på digitaliseringen, men det visade sig snart att satsningen kom för tidigt och var för omfattande. Nu är det närmast totalt stopp och frågan är begravd i en statlig utredning.
I Radiohuset drömmer de nu om de gamla vanliga namnen, som nämns med närmast reflexmässig fantasilöshet när ett toppjobb i medievärlden är ledigt: Jan Scherman, Göran Rosenberg, Joachim Berner, Lars Weiss, och så vidare. En självutnämnd kandidat i huset är P4-chefen Eva Blomquist, en ganska färglös administratör som personalen redan har försökt samla protestlistor emot.
På en mycket inflytelserik nivå i Radiohusets tidigare närhet har programdirektören på TV4, Eva Schwartz, lanserats. Men mot henne talar att hon inte har satt några nämnvärda avtryck i det företagets programpolicy, förutom att TV4 nyligen lockade över Greyhound Racing från TV3, därtill betalt av Svenska Spel.
En annan kvinna som nämns är TT:s avgående vd, Ebba Lindsö, med ett förflutet på Affärsvärlden. Men hon är ekonom och inte publicist. En ekonom är det sista SR behöver och Lindsö har dessutom gjort sig känd för ett kanske lite för stort behov av kontroll. Men hon har ett förflutet hos kristdemokraterna och radiostyrelsens ordförande representerar samma parti.
Ett annat namn som nämns är SVT:s Lars Adaktusson, som sägs vara på god väg att tröttna på konfrontationerna med Christina Jutterström.
Det finns också en politisk joker i leken i form av kulturminister Marita Ulvskog. Här och var i regeringskansliet heter det att ”det finns ett visst intresse av att ge henne jobbet”. Rent politiska utnämningar har dessutom skett förr. Sam Nilsson, till exempel, kom från moderaterna till SVT och Christina Jutterström placeras oftast i ett socialdemokratiskt hägn.
Ett val av Marita Ulvskog skulle ändå leda till lika omedelbar som katastrofal kollision, både i styrelsen, i riksdagen och bland personalen. Därtill har hon låst sig i allt för många positioner.
Vad Sveriges Radio behöver är en hängiven publicist som kan leda företaget in i förändringar, som ger resultat i program och tablåer, in i den nya radiovärlden där det finns plats för både gammalt och nytt. Det handlar om att bilda och roa på samma gång. Kalla det gärna för den nya världens radio.
Anders Carlgren, Journalist, tidigare
programledare och utrikeskorrespondent
vid SR och SVT.