Turkiets polis våldtar och torterar kvinnor
Amnesty presenterar en ny rapport
I en ny rapport som Amnesty presenterar i dag på Aftonbladet Debatt och vid en presskonferens i Istanbul framgår att situationen för många kvinnor i Turkiet strider mot de mänskliga rättigheterna.
Det handlar om våldtäkt och tortyr. Det utförs av polis och militär.
Amnestys Carl Söderbergh och Annika Flensburg varnar för att ett krig mot Irak kan komma att förvärra situationen ytterligare och höjer nu kravet på att EU och Sverige sätter hårdare press på Turkiet.
Trots att Turkiet i förhandlingar med EU lovat att genomföra reformer för att stoppa tortyr och främja de mänskliga rättigheterna är situationen fortfarande mycket allvarlig i landet.
Kurdiska kvinnor löper större risk att utsättas för sexuella övergrepp av polisen och militären just på grund av sin etniska tillhörighet. Om en person talar kurdiska kan det ses som en indikation på att han eller hon är ”terrorist” eller ”separatist”. Denna föreställning legitimerar övergreppen. Trots de lagändringar som genomfördes i somras och som skulle tillåta bland annat radiosändningar på kurdiska har personer åtalats för att ha spelat kurdisk musik eller gett sina barn kurdiska namn.
Befolkningen i sydöstra Turkiet har genomlevt två decennier av konflikter mellan regeringsstyrkor och det kurdiska PKK. Båda parter är skyldiga till grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Många familjer förlorade sin möjlighet att försörja sig.
Den ekonomiska utsattheten och den politiska konflikten har spätt på våldet och diskrimineringen. Många kurdiska kvinnor talar dessutom inte turkiska och har därför väldigt små möjligheter att vända sig till myndigheter för att anmäla brott och hävda sina rättigheter.
Ett eventuellt krig mot Irak kommer att få effekter även för grannländerna. Amnesty har uttryckt oro över att det kan leda till ökade kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inte bara i Irak utan i hela regionen.
Kurdernas situation får inte glömmas bort. Om ett krig inleds mot Irak blir kurdfrågan aktuell. Dels kan en flyktingvåg från den kurddominerade norra delen av Irak skölja över Turkiets gränser, dels finns oron för ett enat Kurdistan. Behovet av turkiskt stöd i ett eventuellt krig får inte leda till att omvärlden ser mellan fingrarna på övergrepp som begås i landet.
Rapporten ”End sexual violence against women in custody” bygger bland annat på intervjuer och nära kontakter med lokala människorättsorganisationer. Av den framgår att kvinnor misshandlas, kläs av nakna under förhör, våldtas eller hotas med våldtäkt i polishäkten över hela Turkiet.
En kvinna hölls i förvar på polishögkvarterets antiterroravdelning i Istanbul den 23–27 september 2002. När hon vägrade skriva under ett erkännande grep en polisman tag i hennes hår och slängde henne mot marken. Tre män klädde av henne naken och sprutade vatten mot vaginan. Hon famlade i blindo bakom ögonbindeln.
I Turkiet manifesterar hedersbegreppet våldet mot kvinnor. Det används som en ursäkt för att inte anmäla sexuella övergrepp. I stället tystas dessa ner. En mans heder definieras av fruns, döttrarnas och de kvinnliga släktingarnas uppförande. En kvinnas renhet före äktenskap är inte hennes personliga val, utan en familjeangelägenhet. I hederns namn fryses kvinnor ut, låses in och ibland till och med mördas.
”Hedern” utnyttjas också som ett redskap av polisen för att tysta och straffa meningsmotståndare. Genom att tortera och vanhedra en kvinna attackeras inte bara kvinnan utan också hennes familj, grupp och samhälle.
Tröskeln för kvinnor att berätta om och anmäla övergrepp är hög. Rädslan är en effektiv munkavel. En turkisk advokat satte ord på dilemmat med orden: ”Du kan våldta någon om och om igen med vetskapen om hennes rädsla för att någon får reda på det”. Sexuellt våld mot kvinnor i Turkiet blir således en privat angelägenhet. Myndighetsrepresentanter underlåter att skydda kvinnors rättigheter och begår i stället själva övergrepp.
Om kvinnan vågar anmäla riskerar hon att mötas med misstro. Det finns en attityd inom rättssystemet som säger att det är kvinnans fel om hon blir våldtagen, att det beror på hennes utseende eller uppförande. Något som vi känner igen från diskussioner i Sverige – om än inte i lika extrem utsträckning.
Dessutom är de rättsmedicinska undersökningarna undermåliga. I stället för noggranna medicinska undersökningar tvingas många kvinnor att genomgå så kallade ”oskuldstester”. Testet har många brister och används snarare för att förnedra, skrämma och fläcka en kvinnas heder. Fastän tvångsanvändandet av dessa tester förbjöds 1999 används de fortfarande flitigt.
De kvinnor som vågar bryta tystnaden och anmäla poliser och militärer för sexuella övergrepp riskerar ytterligare trakasserier. En del kvinnor har utsatts för rättsliga åtgärder, hot och till och med fängelse. Människorättsaktivisten Eren Keskin är en av dem. Efter att ha öppet pratat om hur polisen våldtar och torterar kvinnor åtalades hon för att ha förolämpat statens polisstyrka.
Turkiet har ratificerat bland annat FN:s kvinnokonvention och tortyrkonvention. Dessa konventioner förbinder inte bara regeringen att skydda sina invånare från att torteras av statstjänstemän utan även att göra allt vad som står i dess makt för att skydda dem från att utsättas för våld i hemmet och i övriga samhället.
Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, som vann valet i november har stora utmaningar framför sig. Det gäller att de omsätter löften till handling.
Den svenska regeringen och övriga medlemmar inom EU måste noggrant följa utvecklingen i Turkiet. Våldet och diskrimineringen av kvinnan genomsyrar det turkiska samhället och det krävs omfattande reformer. Inte bara rättsliga. Attityder måste ändras och hedersbegreppet omtolkas.
De reformer som hittills genomförts har ännu inte förbättrat situationen för den enskilda individen. Det är av största vikt att inte bara lagtexter granskas utan även vilket genomslag de faktiskt har.
Den turkiska regeringen måste klart ta avstånd från våldet, erkänna problemet och stödja kvinnor så att de vågar komma fram och berätta. Förövare måste ställas inför rätta och hållas ansvariga.
Endast då får utsatta kvinnor upprättelse. Skammen ska inte falla på dem. Ingen ska behöva fråga sig som en kvinna gjorde efter att hennes pappa tvingat henne att ta tillbaka sin polisanmälan: ”Jag ville dela med mig av min smärta. De skyller nu på mig. Varför? För att jag berättade..?”
Svenska sektionen av Amnesty International
Carl Söderbergh generalsekreterare
Annika Flensburg pressekreterare