"Jag blir bara mer och mer turistig"

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-07

Lisa Magnusson har börjat få förståelse för turistorternas guidade bussturer.

Den kroatiska skärgården: En del öststat, en del tidigt-90-tal-känsla, fem delar oexpolaterat medelhavsland. Det är vita kalkstenshus som klänger likt getter längs lummiga bergssidor, turkost hav. Några skära blommor som jag inte vet vad de heter. Olivträd. Timjan.

Folk är överlag sjukt trumpna, de ler inte i onödan liksom. Och så är de usla på att laga mat, jag skojar inte, de är verkligen genomusla. Första kvällen genomled vi en middagsbuffé som smakade som om ett gäng fulla 7-åringar gått loss på utgångna Lidl-produkter ute i hotellköket. Till frukost dagen därpå bjöds torrt bröd, blek vattnig skinka och de svartaste kokta ägg jag nånsin sett. Vi bestämde att vi skulle äta ute i fortsättningen. Tyvärr visade det sig vara typ lika illa nästan överallt.

Men efter några dagar spelade varken surpellarna eller den vidriga maten någon roll längre.

För det är ju sådär. Här kommer man från ett land som mestadels är kyla och mörker, och där sommaren är kort, det mesta regnar bort. Solen är sällsynt, och värme är något som vi betalar dyrt för. Det är nog därför det slår slint i skallen på en när man man helt plötsligt hamnar på ett ställe där det är jättevarmt och jättesoligt hela tiden. Man blir helt besatt. Det enda man kan tänka på är att inte en enda gnutta ljus skall få gå till spillo, här skall lapas, ja drickas, sol till förbannelse. Det gäller ju att passa på. Allt annat blir sekundärt.

Min pojkvän som kommer från soliga Frankrike är inte lika impad av det vackra vädret. Han vill göra annat också, typ se sig omkring lite, kanske åka till en by där det tydligen finns några välbevarade medeltidsbyggnader. Jag går motvilligt med på det, men i själva verket känner jag att det är onödigt att stå och detaljstudera nån gammal kåk när man hade kunnat ligga och soltorka på stranden med Beach Boys i i-poden. Nej, finge jag bestämma skulle jag inte göra annat än att hasa mellan hotellet och stranden i badtofflor, bikini och en asful sarong som jag köpt i souvenirbutiken.

Och jag har börjat få förståelse för de där guidade bussturerna som finns på alla turistorter. Förr föraktade jag folk som ägnade sig åt sånt. Nu tycker jag att det verkar praktiskt. Då kan man ju få sevärdheterna överstökade på en och samma dag, och så kan man utan dåligt samvete ägna sig åt att sola sedan. Ja jag blir bara mer och mer turistig för varje dag. I början tilltalade kroaterna mig på kroatiska, de trodde att jag var en av dem. Det gör de inte längre. Inte sedan soldjävulen tog mig.

Det första jag noterar när jag träffar andra mänskor nu är hur solbrända de är. Min kille har inte pressat lika hårt som jag och är därför inte lika brun, så honom kallar jag hånfullt El Blanco. Jag jagar sol från det att jag vaknar tills det skymmer. Imorgon är sista dagen här, jag har ställt klockan på nio. En sak är jävligt säker: För en gångs skull kommer jag inte vara blekast i kvarteret.

PS. Kan ni tänka er att de säljer solglasögon från Gucci för bara 45 spänn nere vid lilla stranden!!! Det här är paradiset.