Kriminella Vägverket mot kreativa Peab

Någon på Vägverket som skäms?

Kriminellt eller kreativt. Två sätt att jobba med trafiksäkerheten. Vägverkets byråkrater, som sällan är ute på vägarna, väljer alltför ofta det ena. Vägarbetarna på byggföretaget Peab, som alltid är ute på vägarna, och vet vad som är farligt, har valt det andra sättet.

Väg 76 är en viktig trafikled norrut från färjeläget i Kapellskär. Vägen går från Norrtälje till Gävle och trafikeras sen årtionden av timmerbilar till pappersbruket i Hallstavik och numera av allt fler långtradare. Plus ortsbefolkning, sommargäster och andra bilister.

För ett par år sedan byggdes vägdelen från Hallstavik till länsgränsen om. Den blev bredare, rakare och fick anständiga sidoområden men norr om länsgränsen är det samma kostig som för 100 år sedan. Krokig, smal och med storstenar och hundraåriga furor alldeles intill dikeskanten.

Jag kör där nästan varje vecka och tänker alltid samma sak: Vägen är kriminellt farlig! Hur kan tjänstemännen på Vägverket överhuvudtaget sitta kvar på sina jobb år efter år utan att rensa sidoområdena? Hur har de mage att prata om förlåtande sidoområden som ett led i Nollvisionen, och samtidigt låta flera ton tunga stenar stå ett par meter från asfaltkanten, och furor med en diameter på 80, 90 centimeter?

Senast jag körde vägen norrut hann jag inte avsluta tanken förrän en ambulanshelikopter lyfte framför ögonen på mig, och ögonblicket efter såg jag polisens varningstriangel och blåljus.

Jo, det hade hänt igen. Men den här gången behövde ingen dö.

Bilen var en stor och säker Mercedes, alla tre hade bälte. Och en rejäl portion tur.

Bilen gick av vägen på vänster sida, knäckte efter tio meter en fura med en diameter på 15 cm utan att tappa mycket hastighet. Ett par meter efter låg en platt storsten löst ovanpå marken, kanske hade den hamnat där när man grävde ner bredband.

Den borde inte ha legat kvar, men nu blev den en effektiv fartdämpare som drog ner hastigheten på bilen. Stenen flyttades en meter innan bilen välte framåt och slog med taket i en jättetall som inte rörde sig en millimeter.

Bilen landade på taket.

En mindre bil hade krossats mot stenen. Men utan sten i vägen hade inte ens Mercedesen klarat tvärstoppet mot tallen.

Någon på Vägverket som skäms? Någon som funderar på hur en högtrafikerad riksväg kan tillåtas ha så många farliga fällor längs vägkanten? Någon på Vägverket som reser sig upp och säger: Jag har misslyckats. Jag tar mitt ansvar och avgår. Tror knappast det.

Eller rycker Vägverket ut med grävskoporna nu? För

att fixa de i Nollvisionen så omhuldade ”förlåtande sidoområdena”? Knappast. Sänkt hastighet verkar som en bättre gissning. Och varför inte några ”trafiksäkerhetskameror”? Det är ju Vägverksbyråkraternas vanliga sätt att försöka närma sig noll döda i trafiken.

60 mil längre norrut, på länsväg 345 mellan Ramsele och Strömsund bygger Peab om vägen. Tjälskadorna ska äntligen bort, vägen har grusats ordentligt och nu är det asfaltering.

Men jag stoppas inte av en flaggvakt den här gången, utan av ett rödljus.

Efter ett par minuter kommer en fyrhjuling med orange saftblandare och efter den en liten kö med bilar.

Fyrhjulingen släpper iväg bilarna, föraren vänder, fixar grönt ljus med en fjärrkontroll och så kör han iväg med mig och ett par bilar till efter sig. Efter 20 sekunder slår det om till rött igen.

Först går det i femti på det nyplattade gruset, men när vi närmar oss asfaltmaskinen och gubbarna som går på vägen sänker ”trafiklotsen” till 20 och vi smyger förbi vägjobbarna. Sen ökar han igen och släpper av oss där bygget är slut.

– Det blev för farligt att jobba på vägen, säger arbetsledaren Hans Einarsson från Strömsund. En del bilister körde förbi våra gubbar och maskiner så hänsynslöst att det var risk för livet.

Folk stannade vid flaggvakten, men när det blev grön flagg drog de iväg som om ingenting. Såg de ens 30-skylten?

Vägverkets lösning för att minska riskerna vid vägbyggen är mobila fartkameror. Men vem mer än Vägverket tror att en kamera i en släpkärra räddar liv? Ingen på Peab i alla fall.

– Då dök idén med trafiklotsen upp, säger Hans Einarsson.

Fyrhjulingen anpassar hastigheten så att jobbarna är säkra, men utan att köra onödigt sakta i början och slutet av byggområdet.

– Det är som natt och dag säger Berne Brejne från Storåbränna som jobbat på vägbyggen många år. Förut var en backspegel i låret inte ovanligt. Och en del kolleger har ju råkat riktigt illa ut. Med trafiklotsen slipper man vara rädd.

Peab provar metoden med trafiklots på tre olika vägbyggen i Jämtland i sommar och hittills är försöket extremt lyckat. Inga incidenter, kortare väntetider för bilisterna och mindre irritation eftersom lotsen anpassar hastigheten längs arbetssträckan.

– Metoden bör fungera på alla typer av vägbyggen, även på de största vägarna, tror Hans Einarsson.

Reflextvång i trafiken nu

Vi svenskar är besatta av att reglera trafiken men det finns en stor grupp som får röra sig helt fritt utan några begränsningar – fotgängarna. De gående stryker längs vägarna utan att synas. Även på sommaren är det svårt att se exempelvis hundägare på kvällspromenad innan man är alldeles intill dem. Det är konstigt att inte fler stryker med. På moderna barnkläder har reflexen smugit sig in, även på löparskor, men jag föreslår att man lagstadgar om reflextvång på samtliga som rör sig i trafiken (både på hjul och till fots), det enda undantaget jag kan tänka mig är gående på belyst trottoar eller belyst gångväg. Vad tror du om det?

/David Hammarström