Värdigt, välslipat och väl försiktigt

Petra Marklund - Inferno

helskärm

POP Petra Marklund har klivit bort från dansgolvet, lämnat kvar sitt alias September i discoljuset, och tagit plats på en ny scen.

Borta är hej-vad-det-är-kul-att-festa-budskapet, klubbkänslan och Kylie Minogue-refrängerna.

När vi möter Petra Marklund 2012 är det som att sista gästen gått hem från festen, och hon sitter ensam kvar i tystnaden och reflekterar över sitt liv. Albumet ”Inferno” består av melankoliska poplåtar på svenska, med texter om känslor som bottnar i svek, krossade drömmar och minnen som aldrig slutar smärta.

Med tanke på hur lätt det är att trilla över på cheesy-sidan eller riskera att för all framtid jämföras med Scocco/Maggio, kan det närmast beskrivas som ett högriskprojekt. Föga förvånande klarar Petra Marklund av det med hedern i behåll. Sångerskan har själv varit med och skrivit flera av låtarna, och det är tydligt att hon hittat hem i sin nya genre.

Låtarna är välslipade, utan att tappa i känsla. Seriösa, utan att bli tråkiga. De allvarsamma melodierna (som bland andra Jocke Berg från Kent har skrivit) gör sig perfekt med Marklunds starka pipa. Faktum är att rösten kommer bättre till sin rätt nu, bland ömma kärleksord, än i kombination med housiga beats och sprakande disco­slingor.

Efter Septembers listframgångar, utlandsturnéer och genomslaget med ”Så mycket bättre”, var vi många som tippade på att hon skulle hålla fast vid sin klubbfärgade pop och satsa på en internationell karriär. Nu väljer hon, modigt nog, att göra precis tvärtom.

Ett coolt drag, men vid genrebytet slutar tyvärr också överraskningarna. ”Inferno” är i sin helhet nämligen lite väl jämntjock och safe. Materialet är fint, men inget sticker riktigt ut.

Det som kunde blivit fyrverkerier stannar vid tomtebloss. Petra Marklund hade vunnit på att våga ta ut svängarna ännu mer, nu när hon ändå bestämt sig för att göra en helomvändning.

Jag menar, tjejen har ju alla förutsättningar: en glänsande scenpersonlighet, en röst och en begåvning som får hennes kolleger att framstå som dussinsångerskor i jämförelse. Med det i bagaget hade hon inte behövt trampa så hårt på bromsen.

Tara Moshizi