Underbart är fortfarande kort

Ulrika Stahre

Fotoalbumet oslagbart - och därför kan inte Facebook ersätta pappersbilder

Det måste vara fler än jag som famlar efter ordning sedan egna fotografier blev något annat än pappersbilder. Digitala fotoramar, enorma lagringsutrymmen på någon server, utskrivna bilder sparade i album som förut? Eller bara delade och publicerade bilder, vars ”album” är det stora vida nätet?

Kanske är albumet borta för gott, en parentes i fotohistorien som spann vidare på 1800-talets stora vurm för sortering och kategorisering och överlevde in i 1900-talet som minnesbank. Om fotoalbumet som en bit kultur-, bild- och medie­historia har konstvetaren Anna Dahlgren skrivit en spännande studie. Hon inleder med den första vågens album, vari borgerskapet samlade foton i visitkortsstorlek (inte helt olika dagens samlarbilder, fotbollskort och annat).

Dessa tidiga album, som alltså började tillverkas medan fotografi var samma sak som ateljéfotografi och andra köpta bilder, tillhörde genom sitt utseende något man kan kalla en kvinnlig sfär. De var blommiga och pyntade. Annorlunda blev det efter lådkamerans intåg. Kodak No 1 lanserad 1888, blev en succé. Fotograferande blev manligt kodat, och därmed också samlandet och sorterandet av bilderna. Nu blev albumen stramare, och den andra vågens fotoalbum är amatörfotografens samling.

Det fanns i direkt anslutning till fotoalbumets genombrott en vilja att utbilda människor. På 1880-talet skapade den brittiske antropologen Francis Galton ett Life History Album, som i rashygienens och densociala statistikens nya tradition uppmanade föräldrar att föra bok över sina avkommor. Allt skulle antecknas, framtiden eventuellt förutsägas. Att vara en god medborgare var att ta ansvar för sin plats i det välsorterade samhället och därför hålla ordning också på dokumentationen av den egna närvaron.

Galton listade viktiga händelser lämpliga att beskriva i Life History Album och betonade övergångshändelser som födelsedagar och högtider. Anna Dahlgren knyter denna typ av album till amatör- och familjealbumens uppkomst: här fanns en liknande typ av uppmaningar att samla och förvalta barnens och familjens liv.

Nu, när ett Facebook Moment har ersatt ett Kodak Moment kan man fråga sig vad som egentligen förändrats. Det är fortfarande viktiga sociala händelser som fotas och sprids mest: nyfödda bebisar, olika sammankomster som görs minnesvärda, semesterbilder etc. Fotoalbumens historia lär oss också något om hur viljan att skapa det vackra livet hela tiden legat nära skapandet av album.

Fotoalbumet hade redan från start en bildande funktion. Samlingen kring de tidiga fotografierna, ateljébilderna, gick ut på att lära sig namnen, kanske skvallra, diskutera släktband, likheter mellan människor.

Senare, som en frigörelse från albumet kom diabilderna och den lättparodierade evighetsvisningen av semesterbilder. Anna Dahlgren pekar också på (vilket ju finns till och med i titeln) fotoalbumet som en bildningsbank för vanan att förstå bilder, i sig.

Vill man hårdra skillnaderna mellan den analoga pappersbilden och dess album, och det digitala fotograferandet med dess nya former av album, är en stor sådan just frånvaron av det gemensamma umgänget med bilder, alltså att tillsammans se och diskutera.

Den digitala bilden har en enorm spridningspotential, men tas trots allt oftast emot av en ensam betraktare. Interaktion med andra, av typen kommentarstråd på Facebook, är genom sin semioffentliga status inte i närheten av mötet vid albumet. Det vill säga: det är inte bara bilderna som flyttat ut från platsen mellan pärmarna, även samtalen om dem, deras diskurs, förs på andra arenor. Samtal som ju också innefattar omskapande, förolämpningar, missbruk av bilder och så vidare.

Så kanske är det inte jakten på den vettiga lagringsmöjligheten som är det mest akuta, utan jakten på samtalet.

Och för den delen, för att ytterligare förnya amatörbilden: jakten på något annat än ett Kodak/Facebook Moment. Fotografier som inte placerar in oss i ritualer och ordnar våra liv från vagga till grav.