Hon folkbildar om ras och nationell identitet
Hasselbladpristagaren Ingrid Pollard övertygar i två utställningar
Publicerad 2024-10-27 04.00
Ingrid Pollard, Hasselblad Center och Eva Livijn Artspace
Kan fotografi skapa nya förhållanden mellan människa, mark, och social miljö? Som en av grundarna till Black Environmental Network (BEN), har Ingrid Pollard i mängder av verk undersökt just detta. Med anledning av att hon tilldelats Hasselbladpriset 2024 presenteras nu ett urval av hennes arbeten på Hasselblad Center i Göteborg och på Eva Livijn Artspace i Stockholm. Efter att priset tilldelats Dayanita Singh 2022, Carrie Mae Weems 2023 och nu Pollard är det tydligt att postkoloniala erfarenheter av det brittiska imperiet står högt i kurs hos Hasselblad.
På Eva Livijns hemmagalleri blandas mer abstrakta verk med Pollards kritiska landskapsstudier. I ”Bow down and very low” (2021) har hon bearbetat en serie stillbilder på en liten flicka i en engelsk by, från en propagandafilm vars syfte var att locka arbetskraft till England från kolonierna på 1940-talet. Effekten blir verkligen märklig, och uppmuntrar till konversation. Själv stannar jag längst framför ”The men in the forest” (2024), ett kolonialt svartvitt arkivfoto av två män i skogen, handkolorerat på ett sätt som rubbar känslan av tid och rum.
Om utställningen i Stockholm stärks av bakgrundsberättelser och ett materialhistoriskt intresse för fotografi, så är utställningen Göteborg mer omedelbart tillgänglig. Hasselblad Center inleder med installationen ”Demo frieze / No cover up” (2019), baserad på arkivbilder från demonstrationer i 1980- och 90-talets London. Det är inte först och främst kampen mot den nyliberala politiken som står på spel i dessa bilder. I stället är det en kamp för mänskliga rättigheter, feminism och HBTQ+ som gestaltas.
Effekten blir att den kamp som framträder i dessa drabbande ansikten, kroppar och gester reduceras till en sorts, förvisso stärkande men likväl lättsmält, generaliserad motståndsestetik. Jag har helt enkelt svårt att se att verkets form gör någonting med sitt ämne.
Den politiska gatukampen ersätts sedan i ”Contenders” (1995) av det återhållsamma poserandet hos två vita boxarkillar, följt av ”The boys of Tulse Hill School” (1990), en annan tidstypisk studie av arbetarklassmaskulinitet. Visst, sårbarheten i denna skolkatalog-estetik är tillgänglig, men reducerar initialt Pollard till en identitetskonstnär. Förhållandet mellan grupporträttens vanlighet och det faktum att denna skola i Brixton just ska läggas ner skapar på sin höjd en småskalig Titanic-effekt. Som jämngammal med dessa boys känner jag mest sentimental identifikation.
Men givetvis är det för ”Pastoral interludes” (1987) Pollard tilldelas Hasselbladpriset. Genom att fotografera svarta kamrater på den engelska landsbygden, handkolorera bilderna själv och lägga till bildtexter skrev hon in sig i konsthistorien. I denna postkoloniala representationskritik praktiserade Pollard vad brittiska kulturstudier talade om.
I dag är det svårt att inte se Stuart Halls folkbildande arbete kring ras och nationell identitet som en tvilling till Pollards konst. Landskapsfotots kritiska öppenhet skrivs här in i en politisk ekonomi där frågan om ras är en avgörande del av det kapitalistiska produktionssättet. Till saken hör att det brittiska imperiets rikaste familjer ju fortfarande äger detta landskap, vars förmögenhet vore omöjlig att föreställa sig utan ett rasistiskt motiverat slaveri och kolonialvälde.
Att handmåla de svartvita fotografierna förstärker modellernas aura. Effekten förvandlar dem till lite aviga skådisar i en okänd 50-talsfilm. Detta är på intet sätt en olycklig effekt, utan belyser ambivalensen i att befria svartheten från urban konst och kultur. Verket är samtidigt ett svar på varför identitet i vår tid har blivit både ett politiskt och konstnärligt problem. Alla självtillräckliga belackare av identitetspolitikens sentimentala moralism får sannolikt något att fundera på.
Om det finns en begränsning i Pollards verk så är det att hon arbetar inom den tradition som uppfattar världen som om den vore en utställning
Men här finns också en teknikhistorisk spänning. Lev Manovich jämförde en gång det digitala fotot med de sovjetiska luminarernas porträtt, som till hälften var fotografier och till hälften målningar. Att Pollard bokstavligen målar sina foton själv speglar de AI-manipulationer som sker i en vanlig mobilbild. I ”Pastoral interludes” ställs konstnärsrollen sida vid sida med storkapitalets algoritmiska operationer.
På ena väggen av ”Self evident” (1992) poserar vuxna svarta modeller på landet, till synes välmående, helt och fullt värdigt bejakande stereotypiskt gemenskapande föreställningar om brittisk svarthet. Mittemot en grupp barn, fotade i en ateljé, tittande rakt in i kameran, till synes obrydda om klichéernas instängande och identitetsskapande roll. Som betraktare placeras man i mitten. Vad är detta för en plats, där förhållandet mellan frihet från, och frihet till förutfattade meningar blir möjlig att diskutera?
”Emancipation day celebration” (1891/2018) utgår från ett kolonialt fotografi från 1891 av svarta arbetare som firar årsdagen av förslavandets avskaffande på Jamaica 1836. Denna propagandabild framställer hur lönearbetet ersätter slaveriet som mänsklig resurs i en intakt kolonialt förhållande. Genom att digitalt modifiera och hugga upp bilden förändras också minnet av ett detta våldsamt kommersiella centralperspektiv. Pollards konst jagas av frågan hur svart närvaro i, och erfarenhet av, koloniala och postkoloniala landskap kan gestaltas utan att samma ordning samtidigt reproduceras på Hasselblads vita väggar.
Oavsett om Pollard arbetar poetiskt med arkivmaterial eller egna foton finns det något tryggt pedagogiskt över stämningen som uppstår. Kanske har det att göra med att hennes kritiska arbete liksom struntar i att det är en AI-genererad bild som dominerar vår tids centralperspektiv? När ett AI-foto börjar bli svårt att skilja från foton tagna digitalt med en kamera blir också ett kritiskt arbete med fotografi mer komplicerat.
De sammanställningar av en universell landskapskarta över objekt som kan identifieras med AI som sker as we speak innebär ju också ett hierarkiskt ordnande på samma gamla vanliga kommersiella grund. På Hasselblad blir jag nyfiken på vilka former av lärandeprocesser som skulle sättas i gång om Pollard tog sig an landskapet efter maskininlärningens härjningar?
För att närma sig det pedagogiska draget i Pollards landskapskonst så kan vi förvisso vända oss till den ideologiska funktionen hos John Constables och J.M.W Turners landskapsmåleri. Men kring denna tid för fotografins ursprung hände också något annat med bäring på konstens förhållande till ras än i dag. 1858 argumenterade James Augustus St. John i ”The education of the people” att det brittiska imperiets olika raser skulle representera sig själva på en folkbildande utställning. Att gå från en del av en sådan presentation till en annan skulle vara som att röra sig mellan olika länder. Denna deltagande segregationspraktik i utbildningens namn var inte bara central för vad som blev brittisk multikulturalism, utan lever vidare i dagens frågor om konst och diskriminering.
När världsutställningen i Paris drog i gång med en ambition som liknar St. Johns kallade man det för object lesson. När den egyptiske författaren Ali Mubarak kom på besök blev han inkvarterad i en fransk kopia av ett hus i Kairo. När han plötsligt fann sig själv förvandlad till utställningsföremål noterade han en europeisk upptagenhet vid ”utsiktens organisering”. Om det finns en begränsning i Pollards verk så är det att hon arbetar inom den tradition som uppfattar världen som om den vore en utställning, grundläggande för både varufetischismen och identitetsproblemen.
För både i utställningarna och i själva verkens komposition skapas en observerande blick, vars kropp ersätts av betraktarens. Fotografi blir därmed en del av ett socialt förhållande möjligt att förskjuta men inte kullkasta, med alla dess motsättningar, gemenskaper och maktrelationer. Att konstnärens egen närvaro i detta förhållande förblir osynlig är ett strategiskt pris hon betalar. Just detta sociala förhållande ger legitimitet till undersökningen och de eventuella nya ”utsikter” som uppstår. Men om datasystemen nu är på väg att över kameran som maktens verktyg i kampen om landskapet, återstår att se vad Pollards digitala lärjungar kommer att kunna göra med utsikten.