En ansökan som bör beviljas
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-21
Poesi om ett Sverige
med stängda dörrar
En ansökan om uppehållstillstånd i Sverige är på samma gång en vanlig byråkratisk blankett och ett existentiellt ödesdrama. ”Och denna värld är för trång / för att kunna rymma min asylansökan”. Så kan det nog, med Ghayath Almadhouns ord, stå som fotnot i många asylansökningar.
Det är mycket nyttigt för oss infödingar att få veta hur den där blanketten ser ut. Den finns på omslaget till Almadhouns bok Asylansökan som nu kommer ut. Högst upp står det SKRIV TYDLIGT.
Ghayath Almadhoun är trettio. Han är palestinier och har växt upp i ett flyktingläger i Syrien. Han är statslös. Sen mer än två år väntar han på uppehållstillstånd i Sverige, och under väntetiden har han etablerat sig i ett svenskt litterärt sammanhang.
Hans grundupplevelse är att inte finnas, inte få finnas, att tillhöra ett icke existerande folk från ett land som också vägras existens. Han känner sig avskaffad. Ur detta bråddjup kommer hans ord. Han är uppriktig när han säger: ”Jag har aldrig varit en bra poet – bara poet”. Kvalitet är inte hans grej, det är tydligheten som gäller.
Han är ett med sin sorg, sin vrede och sina tvångstankar. Allt detta kan bara få utlopp i dikt, en kantig jävla dikt som inte passar in nånstans men som ändå skapar sitt nödvändiga rum runt sig.
Detta är politiska texter till den grad att de ibland inte når fram till eller lämnar poesin bakom sig. Det finns för mycket radikal retorik på dikternas ytplan. Jag har sett så mycket sånt i 60- och 70-talens vänstervåg och kan inte längre förväxla slagord med poesi. Det är när författaren gräver sig neråt i sig själv och sin utsatthet som det händer nåt. Då blir han också angelägen i ett svenskt sammanhang. ”Vi ber om ursäkt för de avtryck som våra inälvor lämnar i era snövita minnen och för att vi gjort repor på bilden av den perfekta naturliga människan i era ögon.”
En mängd människor har samarbetat så att den här boken kunde bli till. För många kanske. Jag saknar en estetisk linje i urvalet, en granskning av översättningarnas svenska språk samt en vettig korrekturläsning. Bara i runda slängar hälften av texterna håller hög litterär kvalitet; jag vill särskilt lyfta fram sviten Speglarna samt en del korta noteringar, skarpa som pisksnärtar. Det svajiga hos boken beror säkert inte på en missriktad välvilja mot författaren. Projektet har helt enkelt jäktats fram för att kunna bli – just det – en extra bilaga till en asylansökan.
Ansökan bör självklart beviljas.
Magnus Ringgren