Låt alla komma till mig
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-10
Ann Charlott Altstadt om Jonas Gardells nya bok om Jesus – och påskens glädjebudskap
Innan jag kom ur garderoben som troende var jag så kristet fundamentalistisk i min ateistiska hållning att jag blev uppretad när Jonas Gardell påstod att Gud var en tjock, svart, lesbisk kvinna som står och kokar spagetti. Likt en påve ville jag bestämma vem den Gud var som ingen fick tro på. I samma position befinner sig företrädarna för den nya ateistiska trenden, med internationella fixstjärnor som evolutionsbiologen Richard Dawkins, filosofen Michel Onfray, och den svenske entreprenören Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna.
Det nya årtusendet har präglats av kampen mellan George W Bushs och Usama bin Ladins gudomliga skäggmonster. Ateismen har hämtat legitimitet från, och knådats till hårdhet av, de religiösa fundamentalisternas förkastande av demokratiska och vetenskapliga framsteg.
Men i dess skugga har också en ny tro utvecklats, som den amerikanske teologen Marcus Borg ger samlingsnamnet ”the emerging paradigm”. I The Heart of Christianity beskriver han en snabbt växande gräsrotsrörelse där vi alla, i kärlekens namn – oavsett identitet, sexuell läggning, religion och social status – har rätt att formulera vår egen version av Gud. Christer Sturmarks ateistiska korståg, i exempelvis Tro och Vetande 2.0 från 2006, är med andra ord en stormning mot en port som redan öppnats, inte minst av förre ärkebiskopen K G Hammars fria symboliska bibeltolkning. Och Jonas Gardell, den nya trons mest kände apostel, har redan brottats med Gud.
I Om Gud från 2003 blandade Gardell vetenskapliga forskningsrön med ett personligt poetiskt anslag och synliggjorde briljant den historiska sociala konstruktion som är Gamla Testamentets stam- och krigsgudom. När Gardell krossade massmördaren, den etniska rensaren utan annan moral än eget godtycke och svartsjuka, befriade han samtidigt Gud ur människans fängelse. Rymderna tycktes eka tomma, och det blev vårt ansvar att skapa honom på nytt.
Den gudsbrottningen verkade betydligt mer lustfylld än den Gardell tar sig an i sin nya bok Om Jesus – han som älskade alla barnen men också var den obeveklige domaren. Det hörs en sorgsen biton genom Gardells arbete, för vad blir kvar av frälsaren när Nya Testamentet tolkats och förklarats inte bara som gudomligt vittnesmål utan som historiskt dokument?
Den faktiska gestalten var antagligen svältande, åldrad, svartmuskig, tandlös och analfabet och hans judiska kulturella religiösa världsbild är oss främmande. En bitter kalk, som Gardell kunde ha undsluppit genom att, i den nya trons anda, läsa metaforiskt. I stället vågar han låta bli att lägga evangeliernas Jesus tillrätta vare sig som Gud eller vår samtida.
Och under forntida avlagringar och kristna doktriner friläggs ett påskens glädjebudskap: Jesus dog inte för våra synder, för det finns ingen synd och varje gräns vi sätter för Guds kärlek är en gräns för vår egen. Den kosmiska gåtan, den personliga tron, plockas ner i storslagen poetisk enkelhet, så känsliga själar som jag får rysningar på ryggen.
Redan i generationen efter korsfästelsen riktades kristendomen mot tron på vem Jesus var i stället för vad han sa. I Barskrapad skriver Barbara Ehrenreich att kristna predikanter korsfäster honom, gång på gång, så vi aldrig ska få höra hans ord. Gardell låter Jesus tala, och han säger: - Du är inte ensam.
Det här är de utstöttas, horornas, syndarnas och de orenas Jesus. Han fördömdes av sin samtid för att han delade bröd med dem utan att kräva omvändelse. Gudsriket är ett gästabud där alla får plats. Det är Åsa Linderborgs pappas dröm om kommunismen, det är vår och alla flockdjurs grundläggande längtan och drift. Det är gemenskap.
Men att käka tillsammans, låter inte det som trivialjesus? Nej, tänk efter: Jesus begär faktiskt det svåraste av oss. Vi kan kasta åt den hemlöse några kronor, men klarar vi att äta middag med honom? Vi kan bjuda in slampan om hon är creddigt queer och syns i medierna. Men kan vi sitta till bords med den fula slitna heroinisthoran? Det hierarkiska samhället syns inte bara i den egna munnen - du vill inte heller synas med någon som har gluggar där. För tillsammans med de fattigare, fulare och mer ocoola blir vi alla förlorare.
Människorna skapade Gud till sin avbild, hon inte hade inte mer fantasi än så, skrev Tage Danielsson. Den moderna tron utmanar genom att inte förklara världen i godhet och ondska, utan i kärlek som bjuder in och rädsla som stänger ute. Vår sekulära, någorlunda jämlika välfärdsstat ger därmed äntligen förutsättningar för den inkluderande Guden och ja, hon kan vara en svart fet flata om det får dig att komma hem.
I Christer Sturmarks intervjubok Personligt – Samtal med fritänkare hävdar ateisten och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö att de kristna måste tillbe israeliternas gamla stam-och krigsväsen – annars mister Gud mening och innehåll. Han vill inte ens umgås med människor som tror. Men hur kan Guds existens och natur ens bli föremål för motbevisning? Vissa har förmågan att känna Gud, andra inte. Förnuftet behöver endast mobiliseras när det gäller konsekvenserna av människors övertygelse.
Som troende enas jag med Richard Dawkins med flera om att samhället ska vara sekulärt, att moral finns utan gud, att bibeln inte ska läsas bokstavligt, att intelligent design inte hör hemma i undervisningen och att religiösa friskolor ska förbjudas. Samtidigt föredrar jag Jonas Gardells inkluderande tro framför exempelvis Torbjörn Tännsjös exkluderande ateism.
Till skillnad från ateismens väl upptrampade breda väg är Gardells projekt också halsbrytande modigt – att bryta varje led i den kropp som heter kristendom och på köpet kanske förlora sin tro.
För den nya tron handlar om att tvivla. Och utan tvivel är man som bekant inte riktigt klok, enligt humanisten Tage Danielsson.
Ann Charlott Altstadt