Klassamhället, döden & jaget med bred pensel
Liv Strömquist borde få ett pris för sin folkbildande insats
Publicerad 14.16
”Efter att jag gått in i väggen tog det mig bara EN NATT att evolvera till en bättre version av mig själv – redan nästa morgon hade jag förbättrat mina coping skills- och redan på förmiddagen kunde jag starta min online coaching business!”. Citatet från Liv Strömquists ”Pythian pratar” är satir, men känns kusligt autentiskt. Seriealbumet, som är hennes tionde, handlar om hur vår tid präglas av ”glad och snygg-industrin”, med dess påbud om ”mindfulness” och ”selfcare”.
Samtidigt som allt bara snurrar fortare. Vi sover kortare, vi intar måltider snabbare, vi kommunicerar kortare med familjen. Vi till och med tuggar oftare.
Livstempots acceleration, menar Strömquist via sociologen Hartmut Rosa, skapar ett enormt tryck att hänga med för att inte stängas ute. Samtidigt gör det individen än mer ensam i sitt privata rat race. Dricker du nog vatten? Sover du ordentligt? Sätter du gränser? Vad är din personliga hudvårdsrutin?
Det är lätt att skoja om de här fenomenen och deras mediering genom klipp på nätet, men Strömquist har rätt. Coacherna, influerarna och poddarna tycks ta allt större plats i våra liv. Alla har ett råd att ge i coachingkulturens stora pyramidspel. Inte bara det, alla har ett trauma som de behöver läka. Enligt coacherna och terapeuterna – som också säljer botemedlet.
Hur patetiskt det än må låta behöver det inte vara fel med en ”affirmation” som säger ”Jag kan hjälpa mig själv”
Ni anar kanske att det är med de typiskt stora penslarna som Strömquist målar med. Allt från döden, klassamhället, jaget, skönhetsoperationer till Guds existens avhandlas. På något vis hänger det ju ihop, även om tematiken känns omfattande. Förlaget Norstedts kallar det för en självhjälpsbok mot självhjälp. I början ger författaren sju livsråd, vilket man kan anta är ironi. Men inte helt och fullt, för även Strömquist tycks ha en och annan åsikt om hur livet bör levas.
Som vanligt har hon, förutom humorn, hjälp av en mängd filosofer, forskare och vänsterteorigubbar. Någon borde ge henne ett pris för sin folkbildande insats. Samtidigt känner jag runt sida 200, när Hartmut Rosa återigen dyker upp i rutan, en viss trötthet. Boken är något teoritung och det är en lättnad att möta de vackra textlösa teckningarna igen när de dyker upp.
Kritiken mot självhjälp som nyliberalt fenomen där ansvaret läggs på individ snarare än struktur är en vänsterrefräng vid det här laget. Antagligen för att det har blivit så dominant i kulturen, särskilt bland kvinnor och hbtqi-personer. Någonstans i mig finns det en fråga om det är inte är lite viktigt att tänka att man faktiskt – trots systemets allomfattande dominans – kan påverka lite av ens livssituation? Hur patetiskt det än må låta behöver det inte vara fel med en ”affirmation” som säger ”Jag kan hjälpa mig själv”. Då går det att för ett ögonblick glömma bristen på gynekologtider, den långa kön till psykologen eller att grannen har skaffat en dyr ”försäkring” som verkar ge förtur till alla typer av vård i regionen. Mot de där problemen hjälper förstås inte vattendrickande, men det gör kanske heller ingen stor skada.
Eftersom Liv Strömquist medarbetar hos Aftonbladet Kultur gästrecenseras hennes bok av Sanna Samuelsson, författare och skribent.