Temperamentsfullt om bdsm och hämndbegär
Men varför tänja på romanbegreppet?
Publicerad 04.00
”Detta är en roman. Klienter, kollegor, vänner, bekanta, pojkvänner, terapeuter, barn, syskon, föräldrar, händelser, sadist och protagonist – allt är påhittat.” Så står det allra sist i Jenny Jägerfelds nya bok. Okej. Men att det alls behöver sägas, tyder inte det på motsatsen?
Huvudpersonen, som heter Nico (inte Jenny), är hur som helst psykolog och författare (som författaren), bördig från Norrköping men bosatt i Stockholm (som författaren). Hon har en son och ett stormigt kärleksliv. Och hämndprojektet, det är hennes. Den hon ska hämnas på kallar hon Soldatsadisten. Hon hittar honom på Tinder och lockas av att han är sexuellt dominant. Tyvärr går det dåligt. Redan på andra dejten misshandlar han henne å det grövsta. Det tar flera år innan hon lyckas erkänna för sig själv vilket övergrepp och trauma det faktiskt var.
För att nå fram dit hoppar berättaren fram och tillbaka. Mellan den traumatiska Händelsen och tidigare relationer. Från Lorena Bobbitt till Lena Andersson. Mellan djupaste depression och bubblande kärlek. Från våldsamma hämndfantasier till psykologiska teorier.
Resultatet är en temperamentsfull essä om bdsm-sex och hämndbegär. Eller en självutlämnande skildring av depression, sjukdom och posttraumatisk stress. Men båda de läsningarna är alltså fel, om man ska tro boken – som anser sig vara en roman. Den kunde lika gärna ha utgett sig för att vara ett recept på kalops, tänker jag.
Fast det finns naturligtvis skäl till detta tidstypiska tänjande av romanbegreppet. Ett är juridiskt (fiktionskontraktet skyddar förmodligen mot eventuella stämningar), ett annat ekonomiskt (romaner säljer ofta bättre än essäer), ett tredje administrativt (romaner hamnar på bättre bibliotekshyllor). Men det hindrar inte att det är i det essäistiska bokens styrka ligger. I rörligheten, förmågan att ompröva sina ståndpunkter, att utgå från det subjektiva, att lära sig och sin läsare något. Om våld och rädsla, offer och förövare. Att de ofta sammanfaller.
På den vägen lyckas ”Hämndprojektet” trots allt konkretisera det posttraumatiska tillståndet ganska övertygande. Tyvärr lider texten av en irriterande snacksalighet. Saker ältas, överdrivs och upprepas. Det som redan har förmedlats förklaras så att inte ens den mest okoncentrerade av läsare ska missa något. Ibland övergår berättaren rent av till engelska: ”Coincidence? I think not.” Piggt grepp?
Hämndmotivet – lika gammalt som litteraturen – är intressant, men tyvärr fungerar det halvdant. Dels är hämndfantasierna klichéartade, för att inte säga platta, dels inser jaget till sist att de kanske bara är ”ett sätt att vidmakthålla traumat”. Och det har hon naturligtvis rätt i. I en essä och i livet är den insikten en tillgång; för en roman är den ett problem. För varför ska man då fortsätta att bry sig om påhittet?