Brinnande ilska
Anders Johansson läser Thomas Bernhard och förstår vad litteratur kan vara
Man skulle kunna ge en bild av Thomas Bernhards (1931–1989) självbiografiska romanprojekt genom att koncentrera sig på två passager. Den ena är en reflektion över berget Heukareck, i närheten av det sanatorium Bernhard var inlagd på under en period. Berget kastar en sådan skugga över dalen att denna, enligt Bernhard, låg i mörker under fyra månader om året. ”Vilken infam vederstygglighet har inte skaparen hittat på här, tänkte jag, vilken frånstötande form av mänskligt elände.”
Den andra händelsen återkommer han till flera gånger: hur han som ung gymnasist i efterkrigsmisärens Salzburg på väg till den förhatliga skolan en dag vänder och går till arbetsförmedlingen i stället. Nästa dag börjar han som lärling i en handelsbod. Ett plötsligt beslut ger livet en helt ny riktning.
Alltså: å ena sidan vreden över de objektiva livsvillkoren – till och med bergens skuggor är en skymf. Å andra sidan tilltron till den subjektiva friheten, den enskildes kraft att ändra sitt livs premisser. Maktlöshet och frihet, allmän utsiktslöshet och individuell aktivitet. Mellan dessa oförenliga poler är Bernhards självbiografiska romaner uppspända, som en förtvivlad protest mot tillvarons vederstygglighet.
Alla fem – Orsaken, Källaren, Andhämtningen, Kylan och Ett barn – har funnits på svenska tidigare, men att de nu samlas i en volym är en välgärning. Att Tranan på samma gång ger ut de glimrande små böckerna Wittgensteins brorson och – för första gången på svenska – Mina priser gör inte saken sämre.
Wittgensteins brorson handlar om Bernhards relation till Paul Wittgenstein, en av de mest fängslande litterära hjältar jag stött på. Han var Formel 1-fantast och operafanatiker, men inte en sådan som rycks med av operan; tvärtom var det hans entusiasm som ryckte med sig alla andra, ”eftersom han greps av den ett par sekunder tidigare än de andra”. På samma sätt hade hans burop och visslingar, några sekunder i förväg, kraft att framkalla totala fiaskon. Han var kort sagt en människa som skapade sin värld, och likväl en livsoduglig gestalt. En sådan som kunde kliva in i en taxi i Wien och säga: Paris. Väl där fick en faster betala.
Om han nu verkligen har existerat vill säga – efter ett tag blir jag misstänksam (en äldre Paul Wittgenstein, pianist och bror med filosofen Ludwig, har de facto funnits). Det beror inte bara på att anekdoterna är för bra för att vara sanna, utan för att det vore helt i linje med Bernhards hållning att fabulera ihop vännens existens: ”Viljan att tala sanning är, liksom viljan att göra allt annat, den snabbaste vägen till ett falskt och förfalskat sakförhållande.” Det är med andra ord inte någon utomlitterär verklighet som är det viktiga, utan den litterära energi Bernhard utvinner ur föreställningen om sin vän.
Även om de självbiografiska romanerna är mer monotona och dystra – ständiga sanatorievistelser, nazistiska lärare, mobbande skolelever, bombräder, fattigdom – fungerar de på samma sätt. Det är inte det faktiska eländet som är det centrala, utan sättet på vilket det omvandlas till litteratur. Resultatet är en närmast mässande skrift, full av upprepningar, utan vilopauser – ett flöde av obändig vrede över det mänskliga lidandet; ett flöde som, i linje med citatet ovan, överskrider också den subjektiva avsikten.
Om en sida rymmer en hatisk utgjutelse över de bildades pladder, erbjuder nästa sida ett lika lidelsefullt utfall mot de obildade. Inget är ”sant”, inget konsekvent, men allt är laddat till bristningsgränsen med ett magnetiskt temperament. Sakta går det upp för mig (det är sällan det händer) vad litteratur kan vara.
Den obetalbara lilla volymen Mina priser har en annan karaktär. Den består av en serie redogörelser för de litterära priser Bernhard tog emot, med allt större motvilja. ”Ärade herr minister, ärade åhörare” inleder han ett kort tal efter att ha tilldelats den österrikiska statens pris: ”Det finns inget att berömma, inget att fördöma, inget att anklaga, men det finns mycket som väcker löje.” Sedan fortsätter han med att tala om döden, den österrikiska dumheten, apatin, gemenheten. Det är inte riktigt vad de församlade vill höra. Kulturministern rusar upp på scenen, hötter med näven framför pristagaren. Skandal.
Men var det inte, i grund och botten, en ganska vacker tanke? En humanistisk tanke? Det finns inget att berömma, inget att fördöma, inget att anklaga... Medan kulturministern vredgades över Bernhards lågmäldhet – för var det inte bara de vanliga överorden om Människan och Konsten han ville ha? – så är Bernhards vrede i grund och botten riktad mot skapelsen. Kunde inte den där dalen ha fått lite mer ljus?
Men någon Gud trodde Bernhard inte på; vi är nu en gång för alla utlämnade till all denna gemenhet – vad kan vi till sist åstadkomma, mer än löjeväckande små piruetter i väntan på döden? Thomas Bernhard gör löjet lite lättare att uthärda.
Thomas Bernhard
1931–1989.
Österrikisk poet, romanförfattare och dramatiker.
Fick 1970 det prestigefyllda Georg Büchners pris.
Förbjöd i sitt testamente publicering och framföranden av sina verk i Österrike. En önskan som emellertid inte har följts sedan 1998.