I huvudet på ekonomerna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-04-29
Göran Greider om vad vänstern kan lära av en utskälld yrkesgrupp
Vad ska vi göra med nationalekonomerna? De är en plåga. Jag blundar och tänker på den långa räcka av insatser för att göra världen sämre som de bidragit till, från Chicagoskolan som inspirerade Pinochets regim till den Assar Lindbeck-kommission som i nittiotalets början satte tvångströja på budgetarna och förlängde mandatperioderna från tre till fyra år, det vill säga inskränkte demokratin. ”Doktorer i liberalism” har denna yrkesgrupp kallats i en klassisk studie av Villy Bergström. I sin Katekes för underklassen skrev Strindberg för mer än ett sekel sedan: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.”
Det citatet tar redaktören Peter Gerlach avstamp i när han tar på sig den heroiska uppgiften att i Nationalekonomi för vänstern – där ett tiotal yngre ekonomer gör inlägg – bevisa att dessa läror inte är så högervridna som ryktet säger. Han menar att det finns fördomar om ekonomer och att vänstern skulle ha stor nytta av att öppna sig för deras analyser.
Har han rätt?
Ja, delvis.
Vänstern har inte minst behov av att förstå vad ekonomerna sysslar med. När man hör en ekonom säga att lönespridningen bör öka, kan det låta fint, som om lönerna borde spridas ut mer över befolkningen. Men innebörden av det där ordet är det motsatta – löneskillnaderna bör öka.
De senaste tjugo åren är fulla av sådana omskrivningar för en marknadsliberal praktik, från ”dynamiska effekter” (som utlovades när skatterna skulle sänkas) till ”jämviktsarbetslöshet”, som kan låta som något eftersträvansvärt (trots att det betyder att inflationsbekämpning sätts före full sysselsättning.) Konstigt nog nämner Gerlach inte vårt behov av vakenhet inför ekonomernas Potemkinkulisser i denna antologi som givits ut av det radikala SSU-förlaget Kata.
Men han och de övriga skribenterna nämner annat, som visar att vänstern verkligen kan ha nytta av den ekonomiska vetenskapen. För så är det: den som gräver i den sophög som heter ekonomi kommer att hitta radikala och utmanande analyser även av den förhärskande marknadsliberala doktrinen. För en vital vänster finns ingen ursäkt för att avvisa dessa insikter.
Varför ser det exempelvis ofta så fint ut på en privat vårdcentral i jämförelse med en offentlig? Varför finns det nya kaffeautomater och kanske blommor på bordet i väntrummet? Svaret står att finna i en informationsekonomisk analys.
När jag kommer in på vårdcentralen är kvalitén på kaffet något jag som lekman och kund kan bedöma, därför lönar det sig för företaget att satsa på det. Inför läkaren befinner jag mig däremot i ett våldsamt informationsunderläge.
I själva verket är det läkaren som är konsumenten av vård. Minsta vinstintresse i vården och kaffet blir bättre medan patienter riskerar att över- eller underbehandlas, beroende på hur de ekonomiska incitamenten ser ut.
På område efter område pekar de unga ekonomerna på att offentliga lösningar ofta är bättre och att jämlikhet vanligtvis lönar sig. Och vad kostar det att hålla en marknad igång? Den institutionella ekonomi som studerar det har många argument att ge mot privatiseringsivrare. Modern spelteori lyfts fram. Ett slagkraftigt påpekande är att i ojämlika samhällen är risken långt större för felinvesteringar när krav från resursstarka grupper hörs högre än resurssvaga.
Har alltså skribenterna rätt? Är nationalekonomi ett ”kraftfullt verktyg för vänstern”? Jodå, ibland. Arbetarrörelsen och vänstern kan inte avstå från dessa verktyg, men jag fruktar att skribenterna överskattar dem. Nationalekonomins betoning på individens preferenser – den metodologiska individualismen – gör den ofta principiellt blind för såväl historia som klass- och könsperspektiv, hur mycket beteendeekonomi eller spelteori som än kallas in. Maktfrågorna hamnar lätt i skymundan och ingenstans blir det så övertydligt som i det kapitel som rör finanskriser.
Jag kan inte komma ifrån känslan av att skribenten, för övrigt LO:s nyutnämnde chefekonom Ola Pettersson, ser dessa kriser som ett slags naturfenomen som vi i grunden inte kan göra mycket åt.
Men hallå!
Måste man inte kalla in den mer marxistiska kritik som urskiljer olika faser i kapitalismen, där den finansiella fasen uppstår på grund av att makt förskjutits från arbete till kapital?
Trots sådana invändningar måste boken starkt rekommenderas till alla tänkande människor på vänsterkanten, särskilt de som inser att makten över Finansdepartementet är lika viktig som senaste nytt från den identitetspolitiska fronten.
”De ekonomiska insikterna här behövs för att sköta och förklara detta samhälle – även om de inte räcker för att förändra det”, som Marx uttryckte det i sin elfte Feuerbach-tes.
Göran Greider