Det är dags att förlora oskulden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-21

HANNA HALLGREN efterlyser politisk medvetenhet i litteraturkritiken

Den 16 juni frågade

Magnus William-Olsson

vem som bryr sig om litteraturkritiken. Den 17 juni uppmanade

Kristian Lundberg

hämmande kritiker att överraska oss. I dag ger sig

HANNA HALLGREN

in i debatten. Hon efterlyser en politisk medvetenhet som berövar kritikern hennes eller hans oskuld.

helskärm

I essän Om litteraturkritik (Spektrum nr 2 1932) undersöker Karin Boye litteraturkritikens uppdrag. Hon understryker att kritiken inte bör stranda i ett smakomdöme, och vänder sig samtidigt mot den "allmänna ovanan att betrakta kritiken som litteratur om litteratur". Hennes bud på kritikens uppdrag är visionärt, och kan närmast liknas vid kunskapsteoretisk nysnö: "Man kunde önska sig, att kritikern försökte foga in boken i något sammanhang. Det är egentligen det vi eftersträvar, när vi söker förstå: vi begär inte en hög av konstateranden, utan en organisk helhet av insikt. Det nya vi hittar vill vi passa in i den värld vi redan behärskar". Troligen efterlyser hon här vad Ulf Eriksson i Ord & Bild (nr 4-5 2000) nästan 70 år senare kallar "det kritiska lyssnandet"; det vill säga ett benämnande av kritikerns arbete med att "gestalta sin upplevelse av det litterära verket", att "skänka en form åt läsningens alltid ofullbordade förståelseprocess". Till kritikerns centrala uppdrag hör alltså att gestalta - inte redovisa - sitt läsande/lyssnande arbete med att förstå.

Detta arbete är långt ifrån oskyldigt. Det är lite godtroget, att som Magnus William-Olsson i Aftonbladet den 16 juni mena att recensionens adress "bör gälla alla och ingen". Det är godtroget, eftersom kritikern alltid skriver någonstans ifrån; vilket naturligtvis beskär ens förståelsehorisont - och möjlighet att möta andras horisonter. Det första uppdrag en kritiker har, borde vara att undersöka varifrån hon eller han skriver - och att ständigt förhålla sig misstänksam till dessa utgångspunkter. Klass, nationalitet, etnicitet, kön, ålder, sexualitet - you name it. Det spelar roll och adresserar ens text. Detta tänkande, om kritikerns positionering, ägde aktualitet redan 1932 för Boye, när hon skriver: "Det finns ingen bok, som inte låter sig infogas som länk i ett otal världshistoriska kedjor, ingen, som inte bygger på bestämda tidstypiska, lokaltypiska, klasstypiska förutsättningar och just från den synpunkten, alltså frånsett sin konstnärliga halt, vore värd att analyseras av någon som kunde det." Och i dag är författare djupt medvetna om att en kritikers (identitetspolitiska) utgångspunkter har betydelse. Ett gott exempel är SKAM:s (en sammanslutning av författare som vill bryta ner patriarkatets makt över litteraturen) litterära manifest i Bang nr 4 2002. Författarna kräver att få skriva som de vill, och företar en preciserande adressering: "manliga recensenter ska inte läsa in jävla heterokärlek i alla våra grejer, vi tar avstånd från kärlekskravet och kravet på sentimentalitet". Det är ett stilfullt försök att ta farväl av recensenten som en anti-other in papaperson.

Till skillnad från Karin Boye, och i likhet med Magnus William-Olsson, tror jag att en kritiker i förståelsens tjänst kan skriva ett slags "litteratur om litteratur". Men ett sådant påstående kräver naturligtvis diskussioner om både "förståelse" och "litteratur". Till att börja med finner jag sambandet mellan "förståelse" (tänkande) och "stil" som intim. I boken Nomadic Subjects (1994), skriver den feministiska teoretikern Rosie Braidotti, inspirerad av bland annat filosoferna Luce Irigaray och Gilles Deleuze, att vi behöver nya former av läsande och skrivande för att förstå dagens värld. Det handlar om en förståelse, ackompanjerad av ett skrivande/läsande, som överskrider den platonska idealismens uppdelning mellan kropp och själ, tanke och känsla. Det är en förståelse som bygger på rörelser, tillblivelse och skillnader - inte på fasta enheter och motsatser.

En förståelse som är kroppslig, litterär, figurativ. En förståelse och intelligens som bygger på sympati. Ett förnimmande som överträffar filosofins traditionella kanon, blir feelosofiskt, och river humanismens falliskt anala mur mellan fantasi och förnuft. En förståelse som är medveten om att dess ursprung också är affektiv.

En sådan förståelse, som i sig själv utmanar gränserna mellan vetenskap och fiktion, poesi och kunskapsteori, bryr sig naturligtvis ringa om att återskapa några definitiva genregränser mellan å ena sidan "kritik" och å den andra "litteratur". Det väsentliga är att både kritiken och det litterära verket orienterar sig mot tänkandet och förståelsen som rörelse/process, och synen på själva skrivandet (och läsandet!) som ett försök att bli till; lyssnande, seende, kännande, smakande, luktande - detta så totalt immanenttranscendenta och kroppsliga kunskapssökande i världen! Eller, för att säga det med författaren Hélène Cixous: att erfara texten nära, som en metonymi för kroppen.

Men vad är då kritiken som en "litteratur om litteratur"? När Karin Boye tar avstånd från denna kritikerhållning, formulerar hon tydligt vad för slags kritik hon åsyftar: "Jag menar den typen [av kritik]: "Genom hela denna del av boken går en nordisk folkviseton i moll, klagande mörk som skogssus och på samma gång skir och vek"" Sådant borde behandlas som dikt. Det kan mycket väl vara ursprunglig och märk-lig dikt. Men som litteraturkritik betraktad delar den alla de svagheter, som är utmärkande för det blotta smakomdömet." Kort sagt tror jag att Boye här menar en kritik som uteslutande blir adjektivtstinn målerisk och värderande, men som inte förmår gestalta vare sig läsandet (av det litterära verket) eller skrivandet (om verket) som en pågående och oavslutad förståelseprocess. Kritik som skrivs - och gestaltas - genom ett genomgripande försök att förstå, flödar över bredderna: blir vetenskap och fiktion, poesi och kunskapsteori. Denna kritik är inte behjälpt av traditionella genreindelningar; den söker sitt språk, snarare än sin form.

Man kan också utmärkt vända på frågeställningen, och undra i hur hög grad det litterära verket förmår iscensätta en "kritik av kritiken"? Hur effektivt själva litteraturen överskrider sin förväntade form och gestaltande förekommer samtidskritiken? Återigen är Boye, denna gång som författare, ett gott exempel. Romanen Kris (1934) avslutas med ett samtal mellan en grupp hastigt skisserade karaktärer (t ex Läkare, Pastor, Lärarinna, Blid Person), vilka alla med skilda perspektiv diskuterar romanens huvudperson, Malin Forsts, personlighet. Litteraturvetaren Gunilla Domellöf kommenterar förbindelsen mellan romandialogen och samtidskritiken på följande vis i sin avhandling I oss är en mångfald levande. Karin Boye som kritiker och prosamodernist (1986): "Det är förvånande i vilken hög utsträckning samtidskritiken trots framställningssättet gjort replikerna - ibland ordagrant - till sina. Frågan om Malin är frisk eller sjuk, om hennes kärlek är ideell eller kroppslig och om hon övergivit religionen för att leva utan moral eller auktoritet återkommer i recension efter recension. De åberopade kritikerna representerar olika institutioner som skolan, universitetet, kyrkan och äktenskapet. Inom samtidskritiken är övertagandet av rollen som Läkare vanligast. Samtidskritiken hjälper till att precisera arten av sjuklighet, som Malin är predestinerad till /---/ Denna grupp läsare agerar ut romanens ytliga självförståelse, som hela scenen parodierar."

Två andra exempel på romaner som litterärt undersöker samtidskritiken är Gerd Brantenbergs Egalias Døt-re (1977) och Enel Melbergs Månbrunnen (1981). Jag tror inte att det är någon slump att Boyes Kris och Melbergs Månbrunnen bland annat handlar om lesbisk kärlek och sexualitet, eller att Brantenbergs bok exploderar i en satir över manssamhället och heterocentrismens stympande könsroller. Det är böcker som gestaltar en minoritetsposition; det vill säga böcker som uttrycker stark misstänksamhet mot kritikerns förmåga att adressera sin recension till "alla och ingen". Böcker som söker sitt idé- och litteraturhistoriska sammanhang, och som tar tillfället i akt att skriva sig ut ur litteraturens föreskrivna position som objekt för kritiken. Som ett försök att göra motstånd mot kritikersamhällets förmenta objektivitet eller oreflekterade subjektivitet. En objektivitet och subjektivitet som grasserade ohämmat i den könsperverterade begriplighetsdebatten om Ann Jäderlunds poesi i slutet av 80-talet, eller i den etnocentriska kollaps som beledsagade mottagandet av Alejandro Leiva Wengers novellsamling Till vår ära (2001).

Jag har några politiska, kunskapsteoretiska och språkliga bud på vad litteraturkritiken i dag passionerat borde hänge sig åt. För det första borde alltså kritikern ägna sig åt ett reflexionsarbete kring varifrån och vilka identitetspolitiska positioner hon eller han skriver utifrån. Den utopiska kraft som detta (själv)kritiska arbete rymmer, benämns av Gilles Deleuze som ett försök att bli minoritet (becoming-minority): att befinna sig i rörlig och förrådande misstänksamhet mot sitt kön, sin nation, sin egen majoritet - och naturligtvis mot sin egen skrift. Det är alltså ett projekt som samtidigt inbegriper både politik, kunskapsteori och språk. Det är likaså ett projekt som tar fasta på en posthumanistisk, det vill säga en positionering bortom relativism och positivism, förståelse av världen. Centralt för denna förståelse är att det närmaste vi i dag kan komma en objektiv uppfattning (så kallad partiell objektivitet), uppnås genom att granska situationsbundna fenomen med hjälp av en förförståelse av oss själva som situationsbundna. Exempelvis hade vi med en förståelse som denna sluppit den sorgesamma krans av citat som ringar in SKAM:s litterära manifest. Citat i vilka samtidskritiker lyckas moralisera kring, sjukförklara och objektifiera både litteratur skriven av unga kvinnor och de unga författarna själva: "En klinisk diagnos hade förmodligen innehållit ordet psykopatisk", "Inför tillfälliga sängkamrater tycks hon mest känna äckel" och så vidare. Det handlar om det slags sammanblandning av text och författare som Mary Ellman i Thinking about women (1968) döper till "sexual analogy". Böcker skrivna av kvinnor behandlas som om de själva vore kvinnor. Det drabbade Karin Boyes Kris 1934, och än i dag skrivs alltså sådan, ur en identitetspolitisk aspekt, totalt oreflekterad kritik. Det handlar inte om någon politisk korrekthet, utan om en politisk medvetenhet som berövar kritikern hennes eller hans oskuld: du skriver någonstans ifrån och har därför ett ansvar. Det är till exempel väldigt ogenomtänkt, ur åtminstone en köns-, klass-, sexualitets- och etnicitetsaspekt, sättet på vilket Magnus William-Olsson och Kristian Lundberg diskuterar om man bör ägna sig - och kultursidorna - åt fotboll och/eller litteraturkritik. För den som intresserat sig för maskulinitetsteori, framstår det till exempel tydligt att det är arbetarmannens fotbolls-kropp som uttrycker den ideala mas- kulinitetens fysik, medan den vita medelklassmannens feminiserade skriftkropp får hålla till godo med intellekt och sociokulturell makt. Den som av intresse och/eller självrannsakan öns-kar fördjupa sig i ämnet maskulinitet och fotboll rekommenderas Jesper Fundbergs nyutkomna avhandling Kom igen gubbar - Om pojkfotboll och maskuliniteter. I avhandlingen konstaterar Fundberg att fotbollspojkarna identifierar sig i motsats till tre olika typer: man vill inte vara "kärring", inte vara "bög", inte vara "invandrare". Det är intressant och inte så oskyldigt.

Men för det andra borde kritiken, precis som Magnus William-Olsson skriver, vara ett språkligt projekt. Jag tror kanske mindre att det handlar om att skriva "litteratur om litteratur", än om att skriva "språk om språk". Detta menar jag mot bakgrund av att jag underkänner traditionella genreindelningar: kritik versus skönlitteratur (prosa versus poesi), skönlitteratur versus facklitteratur, fiktion versus vetenskap. Det är förlegade indelningar. Det utmanande språkliga projektet för kritikern handlar just om att bli-minoritet: att bli en språklig eller språkets minoritet, att inte slå rot i en lingvistisk humus, att bli och bli till genom sitt läsande skrivande - i ständig rörelse. Att vara misstänksam. Akut. I en uppsats kallade jag detta skrivande, denna stil, för (i deleuzisk efterföljd) "rhizomatisk": en känntänkande stil som består av tillblivande, processer, intensiteter, och som inte har någon vertikal spridning. Nu funderar jag snarare på att benämna stilen som"transversal" (tvärsgående): obekymrad om genrer, epoker och stilistiska nivåer. En stil som läcker mellan kritik, poesi och akademi. Som skadar uppfattningen om dessa som separata entiteter eller system. Och en stil som skriver sig nära livet; de erfarenheter man har - som minoritet och majoritet. En bekroppsligad stil, förvärvad, försonad, älskad och sörjd. Ett sökande; exakt så som Eva Alexanderson skriver i Kontradans (1969): "Var är mina ords kroppskust?"

Hanna Hallgren