”Sockerlöst matsnobberi en uppvisning för vuxna”
Uppdaterad 2013-07-04 | Publicerad 2013-07-03
Krönika: Sara Milstead om generationen som äter för att glänsa - inte för att de måste
Jonas Bergqvist har dukat upp ett sockerfritt barnkalas.
Jag betvivlar inte alls att barnen blev måttligt hysteriska av den ekologiska tomatpurén presenterad i vita skålar (vem hade gått i gång på det liksom), men känslan av att det hela rör sig om en uppvisning riktad mot andra vuxna – snarare än om att ge barnen en schysst fest – vill inte släppa taget.
För låt oss vara ärliga – den organiskt framtagna purén har ingen som helst betydelse för barnens hälsa i ett kort eller långt perspektiv (ekologiska produkter är för övrigt inte överlägsna andra sett till hälsoaspekter, men det är en sanning som de flesta eko-religiösa blundar för). En tårta gör inte heller till eller från, om man antar att barnen inte firar födelsedagar varenda kalenderdag. Och att barn blir chockade av socker är en sedan länge av forskare avfärdad myt.
Men det som däremot kan följa med de unga i framtiden är detta värderande av mat som vår samtid ägnar sig åt.
Finmat och fulmat, finätande och fulätande.
Rawfood-bollar och hemlagad sushi ger guldstjärnor på den sociala skalan, ketchup och vitt bröd avdrag. Fast inte på BMI-skalan, märk väl.
På 70-talet var käk lika med makaroner, nattkorv, Skogaholm och O’boy, den skitigaste av fulmat.
Ändå bar människor storlek 36 på sina utåtsvängda jeans och var smala som stuprör.
Hur många skulle glida ner i sina gamla tjafs i dag?
Claude Marcus, professor vid överviktsenheten på Huddinge, sa en gång att mat ska vara tråkig. Då äter vi som vi gjorde på 70-talet. Alltså för att vi måste, inte för att njuta, glänsa, statuera exempel och för att vi inte kommer på något bättre att göra.
Jag tror att många unga i den sockerlösa matsnobbsgenerationen kommer att få viktproblem.