”Jag vaknar mitt i nätterna och hör skriken”
Klas Adolfsson räddade livet på flicka efter svåra bussolyckan
Uppdaterad 2018-06-03 | Publicerad 2018-05-30
Klas åker alldeles bakom bussen på E45. Vid Siksjön, ett par mil söder om Sveg, går den av vägen.
I bussen finns 52 barn från åttonde klass.
– När man tittade in i den där bussen första gången – den synen kommer jag aldrig att glömma. Det är ungefär som att du har kastat in en granat, säger Klas Adolfsson.
Strax före klockan 5 på morgonen den 2 april i år startar Klas Adolfsson, 47, från Edsbyn. Bilen är fullpackad inför fisketuren till en sjö utanför Trondheim. I hundburen längst bak ligger schillerstövaren King, 8, och jämthunden Äiia, 2.
Ett par hundra meter innan han ska svänga upp på E45 ser han en stor buss åka förbi och svänger sedan upp bakom den. I bussen sitter 52 elever i åttonde klass och sex vuxna ledare. De är från Ängsskolan i Skene på väg till den årliga skidresan till Klövsjö i Jämtland.
Det är några få grader kallt, men vägen är bar och torr. Lite snö ligger kvar i dikena vid sidan av vägen.
”Som en matta av glasbitar”
– Det är långa raksträckor och då ser jag ju bussen. Rätt vad det var ser jag på långt håll att det är något som händer, men jag fattar inte riktigt vad. När jag kommer närmare så ser jag att den där stora bussen har åkt i diket. Bussen har kanat på sidan i hundra meter innan den gick i diket. Det är som en matta av glasbitar där, säger Klas.
– Tre–fyra tjejer utan skor och jackor springer emot mig. De hade kommit ur bussen på något vis och de gallskriker.
Klas försöker lugna flickorna och får dem att sätta sig i diket utanför hans bil. Han hämtar täcken och handdukar som kastats ur bussen vid olyckan och breder över tjejerna.
– Jag fortsätter att springa fram mot bussen. Det ligger två tjejer i diket under bussen, liksom bakom bussen. En av dem är fastklämd och henne hittar jag ingen puls på.
– Jag hittar ingen puls på den andra tjejen heller, men någonting säger mig att jag ska känna igen. Då tycker jag att jag känner puls på henne, så jag gräver fram ena armen och benet så att jag får loss henne. Så gör jag hjärt- och lungräddning i några minuter på henne tills hon kommer igång igen.
Ryker inifrån bussen
När hon har börjat andas hör Klas skrik inifrån bussen att det börjar ryka där.
– Det blir ju jättepanik, så jag skyndar mig att lägga tjejen i framstupa sidoläge och springer runt och försöker få sönder framrutan. Jag tänkte att tar det eld i den där jävla bussen då är det ju kört.
– Jag slår med en sten först, sen skickar de ut en hammare, men den tar ju ingenting. Då hittar jag ett järnrör som ligger precis bredvid bussen och slår hål med änden av det mot rutan. Det tar fyra–fem minuter innan jag får hål på den, sen skyndar jag tillbaka till tjejen i bak och tittar så att hon andas. Efter det fortsätter jag att plocka ut folk från bussen. Jag har ju hela tiden koll i bak med den där tjejen.
Runt bussen ligger flera mobiltelefoner och efter en stund börjar de att ringa.
– Usch, det var hemskt. Det låg telefoner och ringde överallt som ingen svarade i.
Drygt en kvart efter olyckan kommer den första ambulansen och ambulansmännen säger att det är fler på väg.
– Du får larma allt som går för det är 50–60 ungdomar i bussen – titta in själv, sa jag till dem. Och då vart det ju storlarm med helikoptrar och grejer.
– Jag sa att ni måste börja med den här tjejen och förklarar att jag har bara haft svag puls på henne innan jag får igång henne och allting. Jag går inte härifrån, jag lämnar inte den här tjejen.
Först nu får Klas tid att sätta sig ner en stund. Han får lite vatten och blir ompysslad.
– Efter en stund börjar det göra ont i mina ögon, det har jag inte känt tidigare. Det är fullt av glasbitar i ögonen från när jag försökte slå hål på rutan. Så de plockar glas ur ögonen på mig på plats, det är nästan som ett sjukhus på vägen. Det är ju avstängt överallt. Jag sitter där med mina hundar mitt i allt kaos.
– Det är mäktigt att se hur räddningstjänsten som jobbar med det dagligdags, det är ju många av dem som sitter och gråter och hjälps åt. Det är ju en jävla upplevelse, om man säger så. Allra helst när det är ungdomar.
Först mitt på dagen, vid tolvtiden, lyfts bussen upp ur diket och avspärrningarna hävs. Klas kan åka till läkarstationen i Sveg för att kolla så att allt glas plockats bort. Därefter bestämmer han sig för att trots allt åka och fiska.
– Det är några hemska mil. Jag känner att benen börjar darra i bilen och stannar i Tänndalen hos brorsan och dricker en kopp kaffe. Då börjar chocken att släppa lite grann.
– Jag får rapporter hela tiden om hur det går för den här tjejen genom en av lärarna. Det är väldigt skönt att få reda på att de väckt henne och att hon klarat sig ganska bra. Det var några oroliga dagar där ett tag. Jag tror att jag sov två timmar de fyra första dygnen. Man låg ju och funderade på det där hela tiden.
”Känner lukten av blod”
Trots att det gått så pass lång tid olyckan gör den sig ofta påmind.
– Jag vaknar än i dag mitt i nätterna och hör skriken. Den känner man hela tiden, den går aldrig bort, tror jag.
Fotnot: Tre barn dog i den svåra bussolyckan. Fem personer skadades svårt och ett 20-tal fördes till sjukhus. Flickan som Klas gjorde HLR på överlevde.
Följ Svenska Hjältar på Facebook
Svenska Hjältar startades av Aftonbladet 2007.
Varje år skriver vi om hundratals vardagshjältar som visat prov på mod, civilkurage och medmänsklighet.
Av dessa utser vår jury sju hjältar som prisas på Svenska Hjältar-galan i december på Aftonbladet.se och i TV3.
Nominera din hjälte här nedan!