Nära att dö - tävlar nu med amputerade ben

Mary Mårtensson

Shahrzad, 31, miste båda benen i dödlig sjukdom - tävlar i triathlon.

Borås. En blodförgiftning var ytterst nära att släcka Shahrzads, 31, liv.

Båda benen fick amputeras.

Snart tävlar hon i triathlon.

– Jag fick börja från noll. Jag kunde inte simma, är jätterädd för vatten, hatar att springa och hade aldrig cyklat på riktigt, säger Shahrzad Kiavash och skrattar.

Baddaren. Det var det enda simmärke hon någonsin hade tagit. Då har man klarat att doppa huvudet, bubblat under vattnet och glidit fem sekunder.

Nu simmar Shahrzad Kiavash 1 500 meter - med amputerade ben - tävlingsdistansen i triathlon. Hon ska även springa en mil och cykla fyra mil i World Triathlon Stockholm den 23 augusti.

Återfick livsglädjen

Redan klockan sex på morgonen har hon styrketränat när vi träffas på gymmet Onyx i Borås – som numera är epicentrum i hennes liv. Det var genom träningen som Shahrzad återfick sin livsglädje efter sjukdomen som nära nog tog hennes liv.

Det var en torsdag i mars 2012. Shahrzad var 28 år, bodde och arbetade som civilingenjör i Stockholm när hon började känna sig sjuk.

Hjärtat slog snabbt som vingarna hos en kolibri. Hemma larmade hon ambulans. Det enda fel som upptäcktes var skyhög puls på 144. Ambulanspersonalen tog inte med Shahrzad.

Föll ihop medvetslös

Hennes lillebror kom. På morgonen föll Shahrzad ihop medvetslös. Hela kroppen var rödprickig. Hon hade hög feber, sprängande huvudvärk och svårt att andas.

Inom 12 timmar hade hon drabbat en galopperande och livshotande blodförgiftning orsakad av meningokockbakterier. Lungorna, hjärtat, njurarna och binjurarna sviktade.

Läkaren uppmanade hennes bror att ringa föräldrarna ”För jag tror inte hon kommer överleva natten”. Överlevnadschansen var fem till tio procent. Om hon överlevde riskerade hon hjärnskador.

Nedsövd i 13 dagar

I 13 dagar låg hon nedsövd.

– Läkarna försökte hålla mig vid liv, bara.

Miraklet skedde, men benvävnad dog. Hennes pappa, som är ortoped, ville att läkarna skulle försöka rädda benen. Men efter 40 operationer amputerades båda benen på vaden.

– Det kändes som ett misslyckande, säger Shahrzad.

Efter sju månader på sjukhus flyttade hon hem till sina föräldrar i Borås. Shahrzad fick proteser.

– Jag tänkte att det skulle vara lätt, men det var jättesvårt att gå med proteserna. Det gjorde ont i mina ben, det var tungt. Alla muskler hade ju försvunnit, jag hade dålig balans och hade gått upp 20 kilo.

Drabbades av kris

Obesvarade frågor bubblade inom henne. Vad händer med livet nu? Skulle hon någonsin kunna gå obehindrat?

I oktober 2012 drabbades Shahrzad av en djupgående kris.

– Jag blev väldigt ledsen och deprimerad. För jag hade varit väldigt positiv under min sjukdomstid.

Hon planerade att ta sitt liv.

– Jag hade bestämt mig. Jag hade kommit fram till att jag aldrig skulle kunna klara mig själv.

Jag skulle bli en belastning för mina föräldrar, min bror och samhället. Då tänkte jag att det är bättre att jag inte finns.

Hennes bror fann henne i rätt ögonblick.

– Min bror stormade in i mitt rum just då och när jag fick se hans ansiktsuttryck förstod jag hur han skulle se ut om jag hade lyckats ta mitt liv.

Den smärtan ville hon inte åsamka sin familj.

Fick bäras till toaletten

I stället bestämde hon sig för att försöka utföra mer själv. Hennes föräldrar eller bror fick bära henne till toaletten.

– Då satte jag upp små mål, som att jag skulle kunna gå på toa själv.

Shahrzad sökte hjälp hos psykolog, men det var fel stöd för henne.

– Jag var så arg så jag behövde agera ut mina aggressioner.

Till sin pappa sa hon: ”Jag vill ha en personlig tränare”.

Så började hennes nya liv. Ett annat liv.

I höstas tyckte Shahrzads tränare Kajsa att hon skulle börja tävla, för att ha ett mål.

– Hon tänkte att jag är en vinnarskalle.

• Är du det?

 – Ordet har så negativ klang. Jag är så arg på den här sjukdomen, så allt jag gör är för att hämnas på den. Så det är klart att det finns en vinnarinställning, säger Shahrzad med sitt pärlande skratt.

Tränaren föreslog till Shahrzads förfäran triathlon.

– Jag sa till Kajsa, jag kan inte simma, jag är jätterädd för vatten, jag har aldrig löptränat och aldrig cyklat på riktigt. Hon sa "Vi löser det". Och det gjorde vi.

– Så jag lärde mig simma när jag var 31 år, haha!

Shahrzad förundras över vad kroppen är kapabel till.

– Om du hade pratat med mig för två år sedan, så trodde jag aldrig att jag hade gjort det jag gör i dag. Det är det som är tjusningen, att det blev som det blev. Det är fint.

Tränar 20 timmar i veckan

Hon tränar 20 timmar i veckan, nu blir det mer. Shahrzad ska tävla i motionärsgruppen.

– Att gå i mål är självklart.

Genom att berätta hoppas Shahrzad kunna hjälpa någon annan. Hon hade själv önskat – när hon var på botten – att någon funnits som hade varit med om ”något överjävligt”, men som återfunnit sin livsglädje och kunnat ingjuta hopp i henne.

För - som Shahrzad formulerar det: Vad gör man när något väldigt oförutsett händer och livet ställs på sin spets och allt förändras över en natt? Hur motiverar man sig till att bygga upp sig själv och sin själ igen?

För Shahrzad blev svaret triathlon, men den motivationen hade hon kunnat finna i vad som helst, förklarar hon.

– Det viktigaste är att man vågar drömma, oavsett vad drömmen må vara, säger Shahrzad.

Från början var hennes mål att kunna gå på toaletten själv.

Nu är det att simma 1 500 meter, cykla 4 mil och springa 1 mil.

Allt i en följd.

Med proteser.

Vid 31 års ålder.

Från Baddaren.