”Det är tack vare systrarna vi lever”

Familjen Abdo flydde krigets Libanon – fann friden i Alsike

helskärm

Familjen Abdo vet mer än många andra vad systrarnas arbete kan innebära.

1989 flydde de inbördeskrigets Libanon och kom till Alsike efter flera avslag.

På klostret fick de yngsta barnen för första gången uppleva lugn och ro.

Det syns tårar i ögonvrån på Mohammed Abdo när han berättar om systrarna.

Han var 13 år när han, hans mamma och sju syskon kom till Alsike. Då hade de varit i Sverige i drygt ett år, fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd – och fruktade en avvisning.

Familjen är kurder och bodde i Libanons huvudstad Beirut när kriget bröt ut.

Den yngsta i syskonskaran var bara några år gammal, den äldsta 21.

Tvingades fly

Alla hade sett kriget på nära håll. Alldeles för nära.

– Vi vet vad kriget betyder. Kriget splittrade oss. De kidnappade vår bror, han har varit borta i 30 år nu, säger Mohammed.

– Vi var tvungna att fly, för mina småsyskons skull.

I åtta månader blev familjen kvar på klostret.

Under den tiden började flera av syskonen i skolan, fick vänner – och möjlighet att prata om sina upplevelser.

Lillasyster Malahi, nu 31 år gammal, var 5 år och minns känslan av att komma till klostret.

– De lugnade ner oss. När systrarna öppnade upp dörrarna trodde de ju på oss, de gav oss tillit. Och hjälpte oss att komma in i vardagen.

Fick stanna - tack vare systrarna

Weisi fyllde åtta år under tiden på klostret.

För honom har framförallt en händelse etsat sig fast i minnet.

– Min första födelesedag hade jag hos dem. Jag hade inte firat fram tills åtta års ålder, det var krig, vi flydde. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv, berättar han. 

Vintern 1989 fick familjen uppehållstillstånd – mycket tack vare systrarnas arbete.

Idag driver några av bröderna ett fruktföretag i Uppsala, Weisi är gift och Malahi har fyra barn.

– Familjen har växt, säger Mohammed och skrattar. Familjen besöker fortfarande nunnorna då och då, ringer och skickar kort.

– Systrarna kommer alltid finnas i våra hjärtan. De gav oss en annan bild av Sverige och det gav oss trygghet. Vi lever tack vare dem, säger Mohammed.