”Skotern drunknade – jag simmade”
Publicerad 2013-10-05
Aron, 3, försvann ned i ån – räddades av Victor, 15
BYGDSILJUM. Från bron såg Victor Holmström, 15, det osannolika hända:
Snöskotern med 3-årige Aron åkte rätt ned i ån.
Förtvivlad och maktlös såg pappa Martin sonen flyta iväg i det strömmande vattnet.
– Skotern drunknade. Jag simmade, säger Aron.
Hade det inte varit för Victor hade han inte levt i dag.
– Här var det!
Lille Aron Robertsson, som nu har hunnit fylla fyra år, har sprungit i förväg och pekar ned mot den strida Rickleån, mitt i Bygdsiljum, den lilla byn i Västerbotten, mitt emellan Skellefteå och Umeå.
Det var här olyckan hände, den där lördagen i mitten av mars.
Då låg snön ännu lårdjup och vattnet i ån, som på grund av de starka strömmarna aldrig fryser, isande kallt.
Martin Isaac, engelsmannen som för 18 år sedan flyttade till Norrland för att jobba som avbytare inom jordbruket, skulle ta skotern hem till Arons mormor.
Visar hur skotern skenade
Mamma Klara Robertsson tog bilen.
– Jag är inte så förtjust i att åka skoter, säger hon.
Det är däremot parets lille son, Aron, inte för inte uppvuxen i detta skoterland.
– Han älskar att åka skoter, säger pappa Martin.
– Han har fått åka med mig ända sedan han var 1-1,5 år. Och alltid med hjälm.
Aron satt framför pappa på den gamla snöskskotern, en John Dear från 1980, när de i långsam fart gav sig av ut på skoterleden, som går ned mot sjön, Bygdeträsket, och sedan löper längs Rickleån.
Samtidigt gick Victor Holmström, då 15, hemifrån för att träffa kompisen Filip och gå och gymma.
De skulle mötas vid den lilla bron, som går över Rickleån.
När Victor är på väg upp på bron ser han skotern komma på andra sidan.
Och han ser att något håller på att gå fel. Väldigt fel.
Precis efter brofästet kör skotern upp på ett litet gupp och vänsterskidan, närmast ån, skär ned i snön.
Martin inser att han inte kommer att kunna räta upp skotern och bestämmer sig för att hoppa av med Aron.
Men Aron vägrar släppa taget om styret.
När Martin hoppar av sitter Aron kvar på skotern, som fortsätter ned för den branta slänten – rakt ned i ån.
Pappa Martin försöker förtvivlat ta sig ut på de hala stenarna i vattnet, men halkar och ramlar flera gånger.
Pappans förtvivlade kamp
Den blöta overallen och stövlarna väger bly.
– Det var som att bära på 30 kilo extra.
Han ser Aron, som när skotern hamnar i vattnet släpper styret, flyta bort på rygg, i det strömmande, iskalla vattnet.
– Det går inte att beskriva hur det kändes, säger Martin.
– Att se sin son flyta iväg - och inte kunna göra något. Det vill jag aldrig uppleva igen.
Förtvivlat skriker han på hjälp.
Men Victor har redan sett vad som hänt.
– Jag var ungefär mitt på bron när jag såg skotern åka i, säger han.
Aron, som flyter tack vare luften inne i sin tjocka vinteroverall, ligger helt stilla, på rygg, med armarna utåt, när han glider iväg i det strida vattnet.
Victor springer längs ån och sneddar ned för branten. han är beredd att hoppa i och simma, men när han vadar ut i vattnet har strömmen fört Aron in mot land och han får tag i overallen och kan lyfta upp honom.
Snabbt drar han av honom den dyblöta och iskalla overallen och en stund senare kunde Aron värma sig inne hos en granne.
– Han skrek aldrig, men han var ledsen för skotern, säger Victor.
– Han hann aldrig bli så rädd, säger Martin.
– Han förstår ju inte hur nära det var, säger mamma Klara.
– Han hade drunknat om inte Victor hade varit där.
”Victor kommer alltid vara vår superhjälte”
De är evigt tacksamma för Victors insats – och några dagar senare kom de med tårta och tackkort.
– Det är fantastiskt av en ung kille att tänka så snabbt, eller inte tänka, utan handla så snabbt, säger Martin Isaac.
– Han kommer alltid att vara vår superhjälte.
Och att Victor verkligen är en hjälte – det kan resten av familjen intyga.
Bara två veckor senare hittade han och räddade sin bonusmorfar, Ole, som sent på kvällen, halkat och slagit sig medvetslös, på vägen till sitt hus, bakom familjen Holmströms.
– Han hade legat en halvtimme i snön och hade inte Victor, av en slump, gått den vägen, hade han inte överlevt, säger Monica, Victors bonusmamma.
Ole, som fick en hjärnblödning i fallet, kom inte hem från sjukhuset förrän i juli, men nu är han på bättringsvägen.
– Den gången blev jag lite skakis, faktiskt, säger Victor.
