Herbert, 1, höll på att drunkna i ankdammen: ”Mirakel att han överlevde”
Publicerad 2024-07-01 12.17
Herbert, 1,5 år, var livlös när mamma Camilla fick upp honom ur dammen.
Hon gjorde HLR på sin son i 25 minuter innan ambulanshelikoptern kom.
– Det var bara ”nej, den här ungen ska inte dö”.
Det är första dagen på sommarlovet.
Camilla Ohlsson Håkansdotter, 43, har åkt med barnen till sommarstugan norr om Östersund.
Lantstället, familjens ”basecamp” på somrarna, brukar vara fullt av folk. Men just den här morgonen är det bara Camilla och hennes mamma som är där och tar hand om barnen.
Mormor lägger sig för att vila en stund, medan Camilla ordnar frukost åt sig, sjuåringen Wille och 18 månader gamla Herbert – eller Kotten, som de flesta kallar honom.
Det är en härlig sommardag. Dörrarna på enplansvillan står öppna ut mot gården. Där finns den gamla ankdammen, som de bestämde i våras att de ska gräva igen nu när Kotten börjar bli stor. Senast igår pratade de om att åka och hämta grus.
Plötsligt ringer en vän. Camilla småpratar samtidigt som hon stökar undan frukosten.
– Sen känner jag bara, ”fan vad tyst det är”.
Hon tittar in i sjuåringens rum, där han leker – själv.
– Det var som att det gick el genom kroppen.
Låg stilla i dammen
Camilla tänker direkt på dammen och rusar dit. Det som möter henne är skräck.
– När jag kommer närmare ser jag bara hans lilla kropp ligga där och flyta med ansiktet neråt, helt stilla.
Camilla tror att hon skriker för sig själv. Sedan hoppar hon i, och får upp sonens ansikte. Han är helt vit med blå läppar och halvöppna ögon.
Dammen är djup på sina ställen, en och en halv meter. Till slut får Camilla upp Herbert och springer med honom till gräsmattan. Sedan ringer hon 112 och lägger telefonen på högtalare.
Med hjälp av kvinnan på SOS alarm inleder hon hjärt- och lungräddning på sin son.
– Just då kunde jag inte komma ihåg exakt hur många kompressioner man ska göra. Men 112-tjejen hjälpte mig, hon räknade högt med mig hela tiden och sa att jag måste fortsätta. ”Ja, jag kan hålla på på ett dygn”, sa jag.
”Ska jag bli en person som förlorar ett barn?”
Men det kommer inga livstecken. Camilla hinner tänka tusen tankar samtidigt som hon fortsätter trycka och blåsa.
– Ska jag bli en person som förlorar ett barn? Det var bara, nej, den här ungen ska inte dö. Jag kände aldrig en pulshöjning, jag var så sinnessjukt fokuserad.
Efter vad som känns som evighet hör hon helikoptern. Blicken går till telefonen, där hon ser att samtalet pågått i 25 minuter.
– De kommer och löser av mig. Och sen rätt snabbt säger de att han har puls, han andas, han lever just nu.
Vaknade och åt Piggelin: ”Ofattbart”
I traumarummet på Östersunds sjukhus räknar hon till 21 personer som står redo att ta emot dem.
Herbert kan andas själv, och stretar till och med emot kablarna som ska syresätta hans blod. Men det tas ganska snabbt beslut om att de ska flygas ner till Stockholm och Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Där måste Herbert hållas nedsövd under 48 timmar och kylas ner med plattor. Allt är fortfarande osäkert – och läkare förbereder föräldrarna på risken att det här inte slutar bra.
Det är mardrömslika timmar. Men sedan händer något. Plötsligt visar analyserna på normal aktivitet.
– Känslan när man var hos honom var bra. Han är ju en frisk och stark liten bebismänniska, tjurig och bestämd. Han skulle inte vidare på något vis.
Tre dagar efter olyckan öppnar Herbert ögonen. Den dagen kommer familjen i framtiden fira som ”Kottafton”.
– Det var ju helt ofattbart. Samma dag sög han i sig en Piggelin. Och sen på midsommarafton satt han i mitt knä och åt en jordgubbe.
”Ett mirakel”
Allt fortsatte gå framåt – med stormsteg. Inte ens en vecka efter den där hemska dagen var familjen hemma i Östersund igen.
När Camilla pratar med Aftonbladet har det gått ytterligare några dagar, och hon känner igen sin glada, pigga pojke.
– I dag har det varit full huggning. Vi hade en tid på habiliteringen här och han kutade runt som en dåre. Han skrattar och har kvar sina ord och sin personlighet.
Läkarna kallar hans återhämtning för ett mirakel.
– De ska göra en MR-röntgen för säkerhets skull, vilket är rutin om hjärnan varit lite svullen. Men de säger att beteendet är det man ser mest på.
Hyllningar – och skuldkänslor
Camilla har skrivit mycket i sociala medier om händelsen. Hon har fått mängder med hyllningar och kärleksfulla kommentarer – av vänner, sjukhuspersonal och främlingar.
Men det är svårt att ta in att hon har räddat livet på sin son när det samtidigt är andra tankar som maler.
– Jag tänker ju att, hade jag varit så fantastisk som de säger hade han inte hamnat där. Det var det minsta jag kunde göra efter att ha tappat uppmärksamheten. Man känner både skuld och ångest. Hade det inte slutat bra tror jag inte att jag hade kunnat hantera det.
Uppmaningen: Lära sig HLR
Dammen grävde Camillas son från ett tidigare förhållande och hans pappa igen medan Herbert och hans familj var på sjukhuset.
Till andra föräldrar vill hon skicka med tre saker. Det första är att inte skjuta upp det där man har att fixa hemma – en vass kant eller något annat som kan vara farligt för ett barn.
– Helt plötsligt kan det vara för sent.
Det ena är att verkligen förstå hur fort, och tyst, ett barn kan drunkna.
Det tredje: Gå HLR-kursen på jobbet.
– Ingen tycker det är svinkul men det är så värdefullt. Jag är också så otroligt tacksam att min hjärna fungerade, för det vet man ju inte innan.
